Maud – tuff mot Saab, mesig mot Vattenfall

Oavsett vad man tycker om sakfrågorna kring Saab:s nerläggning så har Maud Olofssons negativa attityd lyst igenom. Maud Olofsson trängs ju med Jan Björklund om utrymmet till höger om moderaterna, och verkar ha sett Saab-krisen som ett tillfälle att framstå som någon som inte viker sig när stormen blåser.
Sveriges järnlady framstod däremot inte som någon tuffing i hanteringen av fallet Vattenfall, snarare handlingsförlamad. En normal ägare hade gett styrelsen och ledningen sparken direkt om bolaget körde sitt eget race, på tvärs mot ägardirektiven.
Det finns en gemensam nämnare – passivitet. Näringsministern vill gärna vara näringslivets bästa vän, och den rådande nyliberala ideologin är ju att staten ska ingripa så lite som möjligt. Det gör ju också näringsministerns jobb så mycket enklare.
Talet om stöd till arbetslösa Saab-anställda ekar skenheligt eftersom en hörnsten i alliansens politik är att göra livet surt för den som inte har något arbete.
Nu har alliansen följande trio hårdingar i fokus – Maud ”Lägg ner Saab” Olofsson, Cristina ”Alla sjuka ska jobba” Husmark Pehrsson och Jan”mer krav och större klyftor i samhället” Björklund. Det blir intressant att se nästa väljarundersökning.
Läs Robert Collins utmärkta artikel ”Så svek hon Saab” i Aftonbladet. Till skillnad från de flesta kommentatorer kan Collin något om bilindustrin.
Se också Lasse Swärds artikel ”GM lät inte Saab göra rätt bilar” i DN.

Eftersom regeringen inte bjudit till ska vi alltså nu ersätta högteknologisk industriell produktion med jobbcoacher och hushållsnära tjänster. Vi kunde åtminstone gett Saab en chans, nu när det amerikanska moderbolaget inte längre dikterar vilka bilmodeller man skulle satsa på – Saabs, och för den delen också Volvos stora problem . USA, Tyskland och Frankrike har gett nödhjälp till sina bilindustrier under den exceptionella finanskris vi genomlider, men inte Sverige.
Det är möjligt att det ändå inte gått att rädda Saab, men viljan har aldrig funnits hos Maud Olofsson och alliansen.

Mer media: DN, AB, Expressen, GT, SvD, SvD.

Sjuk blir arbetslös – och sedan hemlös?

I Aftonbladet Debatt försöker Husmark Pehrsson återigen rättfärdiga den så kallade arbetslinjen, vars konsekvenser och underliggande människosyn nu börjar framstå klart för allt fler människor.
Ett nyckelcitat: ”Det behövs också åtgärder för att stärka arbetslinjen och för att göra det mer lönsamt att arbeta”. Eller omvänt – det måste svida att inte arbeta på grund av sjukdom. Piskan viner, och nu har folk börjat inse det omänskliga i de kategoriska utförsäkringarna. Men det är också dags att titta på de följande stegen ner i misären som arbetslinjen innebär. Vad krävs av de arbetslösa? De ska ”prövas mot hela arbetsmarknaden” – ett byråkratspråk som snart kommer ha en allt mer olycksbådande klang, ju fler som drabbas. Det innebär att att vilket jobb som helst, vart som helst i landet – kanske till och med i utlandet – ska man vara beredd att ta. Att vara beredd att flytta är en sak – men att flytta ifrån sin familj? Flytta hundra mil från sin partner och sina barn? Se t ex här.
Nåväl, säg att de sjuka som inte lyckas få något arbete på dagens stentuffa arbetsmarknad blir utförsäkrade också från A-kassan och behöver socialbidrag. Då gäller järnhårda regler. Man får bokstavligen gå från hus och hem. Den som äger sin bostad (vilket allt fler gör, mer eller mindre frivilligt, i linje med alliansens aktiva politik för att omvandla hyresrätter till bostadsrätter) tvingas sälja den. Lycka till att få ett hyreskontrakt utan inkomst. Så ser den sociala tryggheten ut i Alliansens Sverige.

Svartmålningen av skolan

Svartmålningen av skolan fortsätter. Nu senast i DN där Malin Siwe ger sig på utvecklingssamtalen. De må ha sina brister, men det är nog få föräldrar som håller med om att samtalen handlar ”i ringa mån om kunskaper” eller ”minst av allt handlade om kunskap”. Siwe kritiserar och raljerar över att samtalen berör elevernas attityder och uppförande i klassrummet, relationer till andra, etc. Självklart är det väsentligt för föräldrarna att få veta hur barnen fungerar socialt i skolan.
Denna artikel ligger i linje med den alarmistiska bild av skolan som Jan Björklund ständigt försöker frammana och har byggt hela sin politiska karriär på. Det senaste exemplet är den löjliga jämförelsen Björklund gör mellan att undervisas av en obehörig lärare och att opereras av en obehörig läkare.

Ännu ett exempel för Husmark att förneka

På DN opinion idag berättar ledningen för Helsingborgs symfoniorkester hur deras violinist tvingas sluta med bara några månaders rehabilitering kvar för sin axelskada – tiden löpte ut enligt Försäkringskassan. En högutbildad, kvalificerat professionell person tvingas börja från noll på arbetsmarknaden och avsluta sin karriär efter 20 år fastän hon är snubblande nära att komma tillbaka till sin anställning.
Men tillfrågad om detta konkreta fall kommer väl Husmark att svara på en helt annan fråga, vilket verkar vara den taktik som alliansens mediatränare föreslagit henne.

När argument och empati brister

Skandalen med utförsäkringen av de svårt sjuka orsakar tumult bland de borgerliga tidningarnas ledarskribenter som inte vet vilket ben de ska stå på. Antingen försvarar de den nya ordningen eller så säger det att ”det var inte meningen”. Ibland avslöjar formuleringarna en häpnadsväckande brist på empati. Så här skriver DN när de ska beskriva hur försäkringen fungerar och som de uppenbarligen tycker är rimligt:
”Men man skulle också kunna exemplifiera med en 63-årig kvinna som fått metastaser efter en bröstcancer och som kommer att dö i sin cancersjukdom men som ännu jobbar till 75 procent.
Om Försäkringskassan bedömer att hon kan arbeta heltid på ett annat arbete så får hon inte längre sin fjärdedels sjukpenning. Om hon däremot inte arbetat alls och bedömts allvarligt sjuk hade hon kunnat få fortsatt sjukpenning hur länge som helst.”
Nu tycker väl de flesta normalt empatiska människor att en 63-årig kvinna med obotlig cancer själv ska få välja om och hur mycket hon ska arbeta under sin sista tid i livet. För de som har plånboken närmast hjärtat kan man påpeka att hon sannolikt har betalat skatt till samhället i runt 40 år.
Dessutom sluggas det vilt med vårdslösa påståenden. Hela läkarkåren dras över en kam och döms ut: ”Studier visar hur nästan hela läkarkåren skrev intyg efter patienternas önskemål snarare än efter självständiga medicinska bedömningar”.
Om patienterna, som buntas ihop till en opålitlig massa, skriver DN: ”ett system där individen i praktiken själv avgjorde om och hur länge hon behövde vara sjukskriven”.
Och slutligen om kostnaderna: ”De som nu vill gå tillbaka till det gamla… … borde redovisa var pengarna till denna kostnadsdrivande modell ska tas ifrån. Är det reumatiker och cancersjuka som inte längre ska få sin dyra medicin? Eller ska vi kanske lägga ned en fjärdedel av landets sjukhus?”
Sanningen är ju att sjukförsäkringen går med miljardöverskott. Enligt TCO räknar regeringen med att sjukförsäkringen under åren 210-21012 ska generera ett överskott på 48 miljarder.

Hetsjakt på dödssjuka – ”fel i viktiga detaljer”?

”Det har blivit fel i viktiga detaljer” men i grunden tänker regeringen rätt, är DNs kommentar till hetsjakten på de svårt sjuka som Försäkringskassan bedriver efter regeringens riktlinjer. Var finns upprördheten, medkänslan och indignationen över att man lägger sten på börda på dödssjuka människor? Faktum är att detta är nog så nära en pudel DN kan sträcka sig till, eftersom DN länge hejat på jakten på de sjukskrivna.
Kontentan av DNs resonemang är så här:
I grunden är det rätt att tvinga långtidssjuka människor att arbeta, eftersom de flesta är fuskare. Hamnar det några cancersjuka, reumatiker eller strokepatienter i kläm, så är det olyckligt, men det handlar om detaljer. Fast viktiga, lägger man till generöst. Huvudsaken är att man klämmer åt fuskarna. Som argument för det stora fusket förekommer sägs att ”de två stora diagnosgrupperna var, och är alltjämt, psykisk skörhet samt värkproblematik.” Stackars den som har kronisk värk eller är psykiskt skör i alliansens Sverige.

Husmark försöker ducka

”Svårt sjuka ska inte tvingas jobba”, säger Cristina Husmark Pehrson och skyller på Försäkringskassan, trots att regeringen är ansvarig för lagstiftningen. (DN idag, som uppföljning av debattartikeln där läkare slagit larm.)
Eller rättare sagt, hon uttrycker sig på det vagare viset ”Min uppfattning är att är man svårt sjuk och inte har arbetsförmåga så ska man inte prövas mot hela arbetsmarknaden”. Problemet är ju att definiera arbetsförmåga och begreppet ”hela arbetsmarknaden”, som i Försäkringskassans tillämpning innebär fiktiva jobb, som finns i teorin. Och är det önskvärt att dödssjuka människor ska tillbringa sina sista månader i livet med att jaga jobb även om de har en teoretisk arbetsförmåga?
Men det här är inte första gången frågan kommer upp. Husmark har suttit i TV-debatter med cancersjuka människor med standardsvaret att hon inte får lägga sig i enskilda ärenden. Det är knappast någon överraskning för henne att svårt sjuka människor kommit i kläm med omänskliga konsekvenser som följd. Och om hon skulle vara okunnig om hur reglerna tillämpas i så viktiga frågor är det inkompetens på högsta nivå.
En annan sak som är värd att påpeka – de sjuka är inte snyltare. De har i allmänhet betalat huvuddelen av sin inkomst (skatt plus sociala avgifter) i många år för ett samhälle som ska ge en grundtrygghet, men som nu inte levererar.

Välkommen till alliansens Sverige

”Specialistläkare slår larm: I väntan på döden tvingas kroniskt sjuka cancerpatienter ut på arbetsmarknaden.” Från DN debatt idag.
Dessa konsekvenser av den sk arbetslinjen, dvs att vi har klippt av de sociala skyddsnäten för sjuka och arbetslösa, har varit uppenbara för alla som satt sig in i frågan. Debattörer från alliansen försöker hävda att det bara är påståenden eller att försäkringskassan gjort enstaka misstag, trots att läkarna ger konkreta exempel och att försäkringskassans riktlinjer återges i artikeln. Välkommen till det nya Sverige.

Trotsigt Vattenfall visar att bolagisering var misstag

”Business as usual” var kontentan av Vattenfalls presskonferens om VD-bytet (t ex DN, SvD, Expressen). Inga fel hade begåtts, färdriktningen fortsätter, kritiken avfärdas som ett kommunikationsproblem. Det är uppenbart att regeringen inte förmår att kontrollera eller styra Vattenfall. Nackdelarna med bolagisering av samhällsviktig verksamhet framstår allt tydligare.

Skandalen Vattenfall och den krympande demokratin

Skandalen Vattenfall visar det många blundat för – att en bolagisering av viktig infrastruktur är en fara för demokratin. Svensk miljö- och energipolitik har inte drivits av regeringen, den har drivits av Vattenfall. Detta är själva kärnfrågan. Maud Olofssons uttalande där hon kritiserar Vattenfall för ”bristande lönsamhet” och ”skadat varumärke” är rökridåer, ett ekonomispråk som skyler över att det faktiskt är en konflikt mellan lönsamhetstänkande och miljöhänsyn. Det är inte brist på lönsamhet som är problemet när Tyskland, Europas största land och tillika borgerligt styrt, beklagar sig på regeringsnivå över Vattenfalls framfart. Fredrik Reinfeldt görs till åtlöje när han ska försöka få EU, USA och resten av världens länder anta en ansvarsfull miljöpolitik, samtidigt som vårt statliga energibolag löper amok, till synes utan politisk kontroll.