AB vann, demokratin förlorade

Så kastade Håkan Juholt in handduken efter ett vedervärdigt drev och en offentlig personförföljelse utan dess like.
Det allvarligaste i den här häxprocessen är den demokratiska aspekten.
Dels handlar det om medias roll – länder där all media stöder makthavarna brukar vi inte se som fullvärdiga demokratier. Vi pratar om ett Berlusconi-samhälle eller Putin-land. Nu är Sverige snart där.
Att den borgerliga pressen hejar på alla drev mot oppositionen är inte förvånansvärt, men nyckelrollen i det här mörka kapitlet i den politiska historien har Aftonbladet.
Att LO sålde ut tidningen till Schiebstedt är förmodligen bland de största misstagen i arbetarrörelsens historia.
Låt oss se hur det började.

Aftonbladet och Jan Helin

I höstas meddelades det att Aftonbladet ska minska sina kostnader med omkring 100 miljoner kronor. Mellan 65 och 85 tjänster försvinner, majoriteten av dem på redaktionen.
Samtidigt bestämde man sig för att Aftonbladet i första hand vara ska en nättidning.
För Aftonbladet var det naturligtvis jackpot när Juholts hyresepisod inträffade veckan efter man förklarat att nu var det nätet som gällde. Hetsrubrikerna mot Juholt blev rena kassakon i ett pressat ekonomiskt läge.

Drevet ledde till att spjällen öppnades och motståndare till Juholt inom partiet vädrade morgonluft. De som inte respekterade den demokratiska processen inom socialdemokratin hittade samarbetspartners inom pressen. Högt uppsatta hemliga källor matade journalister med förtal om Juholt som tacksamt togs emot utan källkritik.
”Hoppas Juholt avgår” råkade Jan helin säga när bandspelaren var på.

När Juholt inte avgick eftersom det visade sig att drevet inte byggde på någon saklig grund verkade det som det blev än mer personligt för ledningen på Aftonbladet. Smutskastningen fortsatte, alla uttalanden från Juholt vinklades avsiktligt negativt, misstag förstorades till enorma proportioner. Nu skulle drevet i sig bli anledningen till Juholt skulle gå eftersom han inte fick en syl i vädret att tala politik. Det första drevet lyckades inte, men man hade lyckats begå ett karaktärsmord.
Listor gjordes med alla Juholt misstag, vilket känns parodiskt eftersom man skulle kunna göra en gigantisk lista med felaktiga påståenden om Juholt från pressen.

Att Aftonbladet var ute efter Juholt bekräftades under ”Kvällspressdagen” på Operaterassen där Jan Helin var frustrerad över att Juholt ännu inte avgått:
”– Jag vet inte om vi måste skriva stopp och säga ”okej, nu räcker det”, men vi kan inte sluta rapportera om det här. Det kommer inte att ske, men kan inte någon please hjälpa den här människan, för vi kan inte hålla på och skriva det uppenbara längre.
Han sa också:
”Att Sveriges statsbärande parti faller ihop och har en partiledare som uppenbarligen inte klarar att dra ett rakt streck, hålla en rak linje, är en mycket bättre historia än att dag ut och dag in försöka beskriva att Alliansen är visionslösa.”
Aftonbladet har inte bara skrivit om den ”intressanta historien”. Man har aktivt försökt skapa den.
Att Helin är mer av en försäljare av klick än en ansvarstagande redaktör för Sveriges största tidning vore inte så allvarligt om den det borgerliga övertaget i media inte vore så massivt. Då kommer vi till Lena Mellins märkliga roll. Att hon sällan visar några vänstersympatier i sina artiklar brukar försvaras med att hon ska vara en oberoende kommentator som inte ska ta ställning. Den rollen kastade hon av sig igår när hon skrev att ”Partistyrelsen måste ta sitt ansvar” och försökte påverka dem att avskeda Juholt. Att en stor majoritet av partidistrikten stödde Juholt var inte väsentligt.
Nu har det alltså skett en kraftmätning där media tvingar en demokratisk folkrörelse på knä och tvingar bort en ordförande som valts i demokratisk ordning.
Fler andra politiska kommentatorer har skämt ut sig. Exempelvis K G Bergström i Expressen trodde man ju mer om än att spotta ut hat.

Förrädarna
Det andra allvarliga inslaget ur demokratisk synpunkt är krypskyttarna och knivhuggarna. Vilka är de högt uppsatta källor inom s som medvetet medverkat till att sänka socialdemokraternas opinionssiffror genom att läcka till pressen eller fabricera affärer? De som inte respekterat partikongressens val av ordförande utan försökt avsätta honom med icke-demokratiska metoder? Hur ska dessa kunna få någon respekt eller något framtida förtroende i en rörelse de varit beredda att skada för att nå maktpositioner?

Efterträdaren
Vem ska nu dominera riksdagsdebatterna och klå Reinfeldt i en debatt? Superviktiga egenskaper som Juholt hade. Ska vi få en högersosse utan karisma med oklara åsikter? Nu ökar risken att s verkligen blir ett 25 procents parti. Jag förutspår strömhopp till Jonas Sjöstedt och Miljöpartiet.

Lobbyister?
Juholts tal om att ompröva utförsäljningar har utmanat stora intressen. Efter avslöjandet att näringslivet betalat miljonbelopp till PR-byrån Prime för att vrida s till höger blir man inte förvånad över någonting. Och nog har vissa inslag i den här soppan påmint om en planerad kampanj.

Nu smäller champagnekorkarna hos Aftonbladet, konspiratörer och kanske betalda lobbyister.
Det är för sorgligt.

AB DNSvD SR P1, AB2 AB3 AB4 SvD2 DN2, GP, DN3, DN4, Expressen SvD3, SvD4, DN5, SvD5, DN6, DN7, AB5 AB6 Newsmill

Vem kan rösta på ett parti som styrs av en kvällstidning?

Om det rått något tvivel om att Aftonbladet är ute efter att avsätta Juholt så är väl det skingrat nu. Röda Berget och www.second-opinion.se:

Under tisdagens evenemang ”Kvällspressdagen” på Operaterassen förklarade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin för publiken varför det är betydligt mer intressant att skriva om Håkan Juholt än att granska den sittande makten just nu.
– Att Sveriges statsbärande parti faller ihop och har en partiledare som uppenbarligen inte klarar att dra ett rakt streck, hålla en rak linje, är en mycket bättre historia än att dag ut och dag in försöka beskriva att Alliansen är visionslösa.
Samtidigt uttryckte han frustration över att Håkan Juholt ännu inte har avgått.
– Jag vet inte om vi måste skriva stopp och säga ”okej, nu räcker det”, men vi kan inte sluta rapportera om det här. Det kommer inte att ske, men kan inte någon please hjälpa den här människan, för vi kan inte hålla på och skriva det uppenbara längre.

Om pressens lynchning av Juholt (som Göran Greider beskriver det) lyckas, ska då ersättaren bli någon som har goda förbindelser med Aftonbladets redaktion – eller är det Jan Helin som bestämmer själv vem man ska satsa på? Vem kan respektera ett parti där en kvällstidning i praktiken bestämmer vem som ska vara partiledare?
Att Aftonbladet fått en sådan förfärlig makt beror på s massiva underläge i media. Om inte Aftonbladet dragit igång sitt drev, samtidigt som Jan Helin ville visa sig duktig för direktörerna på Schiebstedt och bevisa att den nya webb-satsningen var lyckosam (all-time high i antal besök i takt med hetsrubrikerna om Juholt) hade inte Juholts missar fått mer uppmärksamhet än Reinfeldts felaktiga uppgifter häromdagen om att Sverige var det enda landet med budgetöverskott i Europa.
Det är uppenbart att vi har ett stort demokratiskt problem i Sverige när media jagar oppositionen istället för att granska makten.
AB, AB2, AB3, LO-tidningen, Dala-demokraten, Jinge, DN

Timbro-chefen som undersökande journalist i ”budgetbråket”

I SvDs ledare MP oppositionsledare från och med onsdag? av PJ Linder finns en mening som får mig att studsa till.
Texten är ett nytt försök att blåsa upp den interna budgetdiskussion inom s till en skandal av enorma mått. Men meningen jag tänker på är:

Ledarsidans kolumnist Roland Poirier Martinsson tog egna kontakter med källor inom S och fick Nordenskiölds bild bekräftad (SvD 2/1).

Roland Poirier Martinsson är inte bara kolumnist på SvD, han är chef för Timbro.
Detta är ju den verkliga storyn. Timbro-chefen har alltså källor inom socialdemokraternas topp som ger honom information om interna dokument.
För att ta en jämförelse från näringslivet: Skulle det vara acceptabelt om någon i ledningsgruppen i ett storföretag skulle läcka interna uppgifter till den värsta konkurrenten?
Jag har funderat på varför just Dagens Industri driver på så hårt för att göra en höna av en fjäder av budgetdiskussionen inom s. I ett cirkelresonemang hänvisar Dagens Industri till SvD, det vill säga Roland Poirier Martinsson, Timbro-chefen, som i detta sammanhang ska framstå som en objektiv journalist. Mycket intressanta kopplingar.
AB SvD1, SvD2, AB2, Expressen, DN AB3 AB4

Benke känner sig ensam på högerkanten

Bengt Olsson ifrågasätter varför kulturmänniskor oftast är vänster och kliver väl därmed ur garderoben som höger.
En enkel anledning är att kulturarbetare ofta är sensibla och därmed mer empatiska. Många är dessutom bildade och intresserade av samhällsfrågor. De går inte på de nya moderaternas historieförfalskning utan vet hur det gick till när framförallt vänstern och arbetarrörelsen förvandlade Sverige till ett anständigt samhälle. Socialliberalism kunde vara en acceptabel ståndpunkt för många kulturarbetare, men tyvärr verkar den åskådningen utdöd bland dagens allianspartier.
Högerns ”affärside” – för att använda ett förfärligt nyspråk – är egoism och materialism, vänsterns är empati och solidaritet. Så enkelt är det. Det är därför moderater tycker det är en bra idé att ta pengar från sjuka för att sänka skatterna medan vänstern tycker det är en dålig idé.
Ohlsson kritiserar rutinmässiga vänsterståndpunkter som att stödja palestinerna mot Israel. Men han faller ju i samma fälla själv, fast omvänt.
Den research han presenterar om sexdagars kriget är på grundskolenivå och det är ju knappast sexdagars kriget som står i fokus för kritiken utan hur palestinierna behandlas idag av israelerna. Bara för han själv inte visste något om bakggrunden när han kollade i uppslagsboken, betyder inte att andra är okunniga eller dåligt belästa. Han är slarvig med fakta också: ”Så Israel slog tillbaka. Och slog tillbaka ordentligt.” Israel slog inte tillbaka – Israel slog till först.
Exemplet om kritiken mot USA för dödsstraff och lågt valdeltagande är bara förvirrat. Skulle den minska om vi tog reda på de historiska förutsättningarna?
”Jag tycker om att sätta fingret på sånt här och skriva om det. Helt enkelt eftersom få andra gör det.” Visst – men lite kunskaper kan man begära i en kulturdebatt.
Det vore kanske bra om han tog sitt eget råd att sätta sig in i frågor innan man skapar sig en åsikt och började läsa på lite om de grundläggande ideologierna. Som det nu är låter han som en bitter representant för KD-klyschan ”Verklighetens folk”.

PS – Johan Ingerö försöker utvidga debatten till att gälla ”godhetsmyter”. Men kan väl bara säga att det blir lika svårt för högern att vinna den matchen som det var att försöka förfalska historien. Egoism och godhet går inte så bra ihop.

Expressen – husbondens röst

Exprssen har inlett en ny serie där man granskar drevet från andra sidan.
Men man avser inte att granska Juholt-drevet, det mest uppmärksammade, mest intensiva politiker-drevet någonsin i Sverige. Ett drev som påverkar den demokratiska processen och framkallar frågor om pressens samhällsansvar.
Nej, istället ska det handla om Carema-affären – ett drev som varit en mild västanfläkt jämfört med det som socialdemokraternas partiordförande utsatts för.
Expressen är den mest smygpolitiserade tidningen – undersökningar efter valet 2010 visade hur Expressen mer aktivt än andra tidningar vinklade nyheter för att påverka valresultatet.
Nu har väl någon Carema-direktör, lobbyist eller moderat politiker med Carema-koppling slagit en signal till Expressens ledning och sagt att den här publiciteten är ju inte bra. Uppmärksamheten kring Carema-skandalen sätter fingret på en svag punkt i alliansens ideologi – att det finns en koppling mellan vinstuttag och mindre resurser till vård.
Men hur ska Expressen kunna backa utan att det ser ut som om man viker ner sig? Jo, snilleblixt – starta en serie där man ”granskar dreven och försöker ge det andra perspektivet”. Först ut – Carema naturligtvis.
Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3

SCB:s katastrofsiffror för Alliansen

”Ett otroligt styrkebesked för Reinfeldt” skriver Lena Mellin i AB om SCB.s väljarundersökning. Men hon ropade nog hej för tidigt. Om man studerar siffrorna ser man att Alliansen – trots exceptionellt gynnsamma omständigheter inte lyckas nå egen majoritet. Faktum är att det till och med skulle bli maktskifte.
Sittande regeringar brukar gynnas av yttre kriser och att Sverige klarat sig bra (hittills) under Euro-krisen har sannolikt gett Alliansen tillfälligt några extra procent i opinionsundersökningen.

Socialdemokraternas siffror är på en konstlat låg nivå. Det värsta drevet i svensk presshistoria, knivar i ryggen och möjligen en betald konspiration (nog luktar det lite Primegate om vissa inslag) är naturligtvis orsaken till tappet. Att påstå att det handlar om brist på intressanta politiska budskap och inte låtsats om att drevet förekommit, som Lena Mellin och Aftonbladets ledarsida gör, är inte bara snömos utan snudd på intellektuell ohederlighet.

Det mest sannolika är s segar sig upp igen på siffrorna man hade innan Aftonbladets hets startade, det vill säga runt 34 procent. Knappast ens Aftonbladet och Expressen har uthålligheten att hålla på med personförföljelse i de tusen dagar som återstår innan valet.
Korrigerar vi för faktorerna ovan så är det Alliansen som ligger i underläge.
AB Expressen AB2 AB3 Jinge.se Expressen2 AB4

Aftonbladet har redan gett julklapp till Alliansen

Anders Westergårdh i AB skriver en krönika med rubriken ”Årets julklapp – Juholt kastar in handduken”.

Nu när argumenten är borta finns bara hatet kvar – Juholt ska avgå för att – vadå? Att han inte är stockholmare eller högersosse?

Men även om Westergårdhs dröm knappast slår in, så har Aftonbladet redan gett Reinfeldt en julklapp. Ett drev byggt på felaktiga uppgifter kostade socialdemokraterna tio procent i opinionsmätningarna, just när s var på uppgång med siffror på +35 procent.

Att den tredje statsmakten, som pressen brukar kallas, blev det femte allianspartiet, bekymrar inte Westergårdh.

Juholts tal avslöjar Aftonbladets antipati

Nyfiken på Juholts anförande knäppte jag fram Aftonbladet.se på mobilen och läste:

Lamt mottagande
för Juholts partital
Aftonbladets Lena Mellin om Juholts tal inför S-distrikten: ”Det kom två fniss, men inga skratt. En del klappade inte ens händerna på slutet.”
”…– Jag tyckte faktiskt att det var ett väldigt lamt tal och han fick också ett lamt mottagande. Det var ingen riktigt glöd. Han hade väldigt lite att säga. Jag har hört stora delar av talet förut, säger Lena Mellin.
Håkan Juholt lyckades inte övertyga de 120 ombuden, enligt Mellin. Den sista applåden var lång – det var allt.
– Innan var de pliktskyldigt över applåderna. Det kom två fniss, men inga skratt. Mottagandet var svalt. En del klappades inte ens händerna på slutet utan reste sig upp och gick, säger Lena Mellin…”

Alltså inget vidare, tänkte jag, men fortsatte och läste vad Expressen.se skrev. Där ger KG Bergström, en stenhård kritiker av Juholt, dessutom anställd på en tidning som öppet och officiellt stöder Alliansen, en helt motsatt bild:

K-G Bergström: Ett retoriskt skickligt tal
Bra retoriskt tal av Håkan Juholt, säger Expressens politiske kommentator K-G Bergström, efter S-ledarens tal i förtroenderådet.
- Juholt är nog den retoriskt skickligaste partiledaren. 

Håkan Juholt talade till ett parti som upplever stor kris just nu och hans uppgift var att ingjuta mod och hopp i partiet.
Han lyckades.
– Som väntat var det ett retoriskt skickligt tal där han fick många applåder, säger K-G Bergström.
Bergström ser Juholt som den retoriskt mest skickliga partiledaren i Sverige…. … – Varje gång han talar är det en fördel för honom….”

Utan tvekan känns KG Bergströms version mest övertygande med tanke på hans kritiska inställning till Juholt. En snabbkoll på andra media och reaktioner hos s-bloggar tyder på att det var ett riktigt bra tal som togs emot väldigt väl.
Lena Mellins version avslöjar de antipatier hon tycks hysa mot Juholt. Det påminner om artiklar hon skrivit från Juholts träffar med partimedlemmar efter drevet där hon beskrivit tuffa möten där människor varit mycket kritiska. Sedan har personer som varit med på mötena, och till och med citerats i artiklarna, yttrat sig i kommentatorsfälten och undrat om de varit på samma möten, för de kände inte alls igen sig.
Blir Aftonbladet socialdemokraternas svåraste motståndare inför valet 2014?
AB, Expressen, SvD  AB2 AB3 Bloggar: Parkstugan Röda berget, Högbergs tankar, Sossepolitik för dummies

Skolpengen och det fria skolvalet blev en katastrof

Kronisk betygsinflation, sämre kunskaper, mer segregation är nu det facit vi kan se av experimentet med skolpeng, friskolor och fritt skolval (DN idag, se också Thomas Bodströms krönika i AB).

På grund av skolpengsystemet är det inte bara friskolor utan även kommunala som ger glädjebetyg. Hur kunde man sjösätta en så omfattande reform utan att göra en analys av vad det ekonomiska incitatmentet i form av skolpengen kunde ställa till med? Naivt marknadstroende så det förslår.

Det är väl bara att inse att det blev ett stort misslyckande. Vilket parti vågar säga det?

DN2, DN3 DN4 AB

Myten om att (s) saknar budskap

Just nu trummas det fram ett påstående som ska upprepas så många gånger att det blir en accepterad sanning. Nämligen den att socialdemokraterna saknar ett budskap, en relevant berättelse och att det är därför socialdemokraterna tappar i opinionsmätningar.

Århundradets värsta pressdrev mot partiledaren skulle alltså sakna betydelse, trots att siffrorna låg på 35+ dessförinnan.

Saken är ju den att (s) genom Juholt har ett väldigt tydligt och attraktivt budskap:

Återställ den sociala tryggheten vid sjudom och arbetslöshet. Ompröva privatiseringar och utförsäljningar som inte fungerat som tänkt. Sätt samhälls- och medborgarnytta i centrum igen istället för affärsmöjligheter för riskkapitalbolag.

Det är väl för att slippa argumentera mot detta man låtsas som om budskapet inte finns.
”Får jag bara prata politik kommer siffrorna att vända” sa Juholt. Nu gäller det väl för motståndarna att se till att han inte får en syl i vädret.

Expressen, SvD