Statskupp av Vattenfall

Ja, Vattenfall försöker inte ta över den politiska makten, men bolaget försöker ignorera den. När man planerar en kuppartad utförsäljning av det svenska elnätet (se t ex DN, SvD, AB), för att investera i utländsk kärnkraft är utmaningen så grov mot de folkvalda politikerna och i förlängningen hela vårt demokratiska system att det är ofattbart att Maud Olofsson inte gett ledningen för företaget sparken direkt. Det är inte första gången Vattenfall provocerar med sin självsvåldighet, men de har blivit allt fräckare och nu har de gått över en gräns. Nu måste Maud Olofsson visa att vi är herrar i vårt eget hus, att staten bestämmer över sina företag.
Sedan är det väl dags att utreda riskerna med bolagisering av samhällsviktiga funktioner. Som exemplet Vattenfall visar kan det leda till att de forna statliga verken följer en egen agenda och struntar i samhällsansvaret. Ledningen ser väl en hägrande privatisering och egen ekonomisk vinning framför sig. En risk att ta på allvar.

Floskler och förenklingar…

…är vad Jonny Munkhammar, moderat riksdagskandidat, bjuder på i Aftonbladet Debatt idag, när han går till angrepp mot Michael Moores film ”Capitalism, a love story”. Munkhammars lovsång till oreglerad kapitalism präglas av den förenklade världsbild som är så vanlig hos de mest övertygade, vare sig det gäller ideologier eller religion.
Låt oss granska några påståenden lite närmare. Exempelvis att roten till allt ekonomiskt ont är politikers regleringar av marknaden och kapitalismen. Här har vi förstås ett outtalat demokratiförakt, politikerna är ju i allmänhet folkvalda och det finns en anledning till regleringar – detta bespottade begrepp hos nyliberaler.
Självklart är ett samhälle byggt på regleringar i alla dess former. Vi har regler och lagar kring allt möjligt. Vi får inte misshandla grannen och vi får inte köra i 150 kilometer i timmen utanför ett dagis. Och vi får inte sälja sprit till barn, vapen till brottslingar eller fiska upp all torsk. Dessa senare exempel är alltså reglering av ekonomisk verksamhet. För att gå vidare på temat, företag får inte ge vilseledande ekonomisk information till investerare och banker får inte ta hemliga risker med sparares pengar. De flesta sunt tänkande människor förstår att regleringar är ett måste – frågan är bara hur mycket regleringar som behövs. Nu har världens ekonomiska makthavare och regeringar enhälligt gjort bedömningen att den ekonomiska avregleringen gått för långt och lett till oacceptabla risker för världens finansiella system. Det är svårt att acceptera för vissa nyliberaler eftersom det skakar deras världsbild.
Låta hos hoppa till nästa klyscha. Den om den föregivet enorma ekonomiska tillväxt som skett de senaste 30 åren tack vare den allt mer avreglerade kapitalismen. Men hur rika har vi egentligen blivit? Vi kan köpa billig hemelektronik från Kina, men vi har inte längre råd med den sociala trygghet som var en självklarhet för 30 år sedan.
Vi bygger inte längre ett gott samhälle, vi rustar ner. Det är svårt att se hur det går ihop med den framgångssaga för den avreglerade kapitalismen Jonny Munkhammar försöker berätta.
Löntagarnas andel av företagens vinster är på historiskt låga nivåer. Vad som ofta glöms i diskussionen är att teknologins utveckling och hur lite av dessa enorma effektivitetsvinster som sipprat ner till vanligt folk. Ökningen av reallöner och levnadsstandard de senaste årtiondena är förbluffande liten med tanke på den teknologiska utveckling som skett. Medianinkomsten för ett hushåll i USA har endast stigit med 7 procent på de senaste 18 åren. I själva verket var reallöneutvecklingen i Sverige betydligt bättre och stabilare när vi hade en mer reglerad ekonomi under 1950-1980 än under de senaste trettio åren som gått i avregleringens tecken (se t ex SCB:s uppgifter här).

DN gillar förnedring

Förr i tiden stod DN för en humanistisk liberalism. Men det nya gardet ledarskribenter utmärks knappast av någon empatisk förmåga. Nu senast var det Malin Siwe som i dagens DN försvarar SJs förnedringsjippo på Wallmans salonger. Unga arbetssökande placeras i rampljuset där de i en skräckversion av ”Idol” ska läsa meddelanden och på tre minuter övertyga juryn om att just de ska få jobb. Att facket tycker det är ett kränkande och förnedrande sätt att söka ett seriöst jobb ger hon inte mycket för.
Så nu när DN ska skära bort ett 30-tal anställda väntar vi bara på följande:
Ledningen hyr in Wallmans salonger, klär upp sig i galakläder och sätter sig till bords. De anställda journalisterna får tre minuter var i strålkastarljuset för att övertyga juryn om varför just de ska behålla jobbet framför deras kollegor. Att framföra en liten dikt eller trudelutt som visar på formuleringsförmåga kan ge pluspoäng. Kanske kan man sälja biljetter till allmänheten och slå lite mynt av det hela.

Liberal framgångsteologi?

Dök nyfiket in under rubriken ”Värna sjukförsäkringen”, när DN körde sina återkommande ”Fem punkter” på ledarsidan. Men det visade sig vara Orwellskt nyspråk. Som vanligt handlade det om att sätta sig till doms över sjuka människor och bagatellisera deras problem.
”Läkarna måste i högre grad peppa människor att själva kämpa vidare i de uppförsbackar som hör livet till”, skriver man. Detta har man mage att skriva i en tid när svårt sjuka, även de som har livshotande tillstånd, utförsäkras ur systemen tack vare alliansens politik.
Tanken tycks vara att har man bra karaktär blir man inte sjuk. Framgångsteologi i liberal tappning?

Reservofficerarna på DN

DN fortsätter sitt eviga lobbande för att Sverige sak gå med i Nato. Om Sverige och Finland skulle gå med i Nato ökar med stor sannolikhet spänningen i vårt hörn av världen. Gotland blir en brännhet strategisk punkt i Östersjön. Vi blir en av frontstaterna och krig eller fred för oss i en spänd situation ( tex en gränskonflikt mellan Ryssland och någon av de forna Sovjetrepublikerna) avgörs av en amerikansk president som om fyra år kan heta Sara Pallin.
DN har fört sin Nato-kampanj i många år. Har de gamla militärer på ledarredaktionen?

Omänsklighet satt i system

Expressen försvarar idag de nya reglerna som utförsäkrar de långtidssjuka. Problemet är att alla långtidssjuka ses mer eller mindre som simulanter som behöver rycka upp sig. Det gäller också de som drabbats av livshotande eller svårt invalidiserande sjukdomar som cancer, hjärtproblem, stroke eller reumatism. Och de som får dessa sjukdomar är ofta personer i 50-60 års-åldern som i 20-30 år gjort rätt för sig och betalat skatt för vad de trodde var ett tryggt och rättvist samhälle. Inte nog med att de måste kämpa för att behålla livsgnistan och inte sjunka ner i djup depression, de måste förnedras med fattigdom, arbetsträning, och socialhjälp. De kanske tvingas sälja sitt hus (man får inte ha några tillgångar för att få socialhjälp) eller flytta ifrån sin familj för ett okvalificerat jobb på annan ort.
Är det värdigt? Moderaterna talar om att värna välfärdens kärna. Vad är välfärdens kärna om inte ett rimligt skydd vid sjukdom och arbetslöshet?

Historierevisionism

Efter att ha läst ett par böcker utgivna av näringslivets tankesmedja Timbro tycker DN:s Rikard Westerberg i dag under rubriken ”Lite mer kapitalism och ödmjukhet, tack” att vi ska skriva om historieböckerna om hur Sverige blev ett välfärdsland. Lite historierevisionism under Timbro-skribenternas objektiva överinseende, föreslår han.
När näringslivet nu börjat sponsra läroböcker är förstås avståndet kort till att man vill bestämma vad som ska stå i historieböckerna.
För det vet väl alla att det var näringslivet som stod på barrikaderna och krävde social trygghet och rättigheter åt arbetare när välfärdsstaten Sverige byggdes. Eller hur var det egentligen…

Patetiskt försvar av orättvisa betyg

Dagens Nyheter försöker sig i dagens ledare på det akrobatiska numret att försvara eller bagatellisera den gallopperande betygsinflation som skett de senaste åren (andelen elever med MVG i alla ämnen har ökat 28 gånger!). Att tidningen ger sig in i detta är naturligtvis för att betygsinflationen i sin tur pekar på en nackdel med att skolor drivs av ekonomiska incitatament. Att friskolorna är de största bovarna i dramat är förstås inte heller något som tidningen vill ska framstå alltför tydligt.

Norberg poppar upp igen

Johan Norberg, f d Timbro-ideolog, har äntligen blivit insläppt i DN:s spalter. Tyvärr för honom vid en tidpunkt då ännu färre kan ta den enkelspåriga marknadsliberalism han predikar på allvar. Vad skriver han då? Att det är fel att rädda bankerna, man ska låta marknadens självläkande krafter verka. Nu är det ju så att man lät bankerna gå omkull under 30-tals depressionen med förfärande resultat och ansvariga politiker och ekonomer har dragit lärdom av detta och försöker en annan väg.
Slutklämmen på den långa artikeln är att man måste undvika ökad reglering av hedgefonder. Det vill säga att krav på kapitaltäcknig och kreditbetyg inte är bra för den finansiella stabiliteten (sic!).
Om man verkligen tror på marknadens förmåga att själv lära av sina misstag så borde man kanske gå ner på individnivå och se över den ödesdigra kombinationen bonus-gyllene fallskärm vilket gör att VD:ar och finanschefer i praktiken har allt att vinna och inget att förlora på ett oansvarigt risktagande.

Nu kan vi inte lita på doktorn längre

Läkare kan numera höja sin lön om de avstår från att ta prover (DN idag). Så om du går till doktorn för att du är orolig kan du inte lita på att han tar de prover som behövs för att utesluta en allvarlig sjukdom.
Så här säger finansdirektör Christer Lindgren, Praktikertjänst, som inte tror att vården påverkas negativt:
”Om man skulle hålla igen på något för att spara kostnader, skulle det påverka patientens rehabilitering. Och då kommer inte patienten tillbaka.”
Nej, patienten kommer kanske inte tillbaka. Han är kanske död.
Ännu ett exempel på marknadstänkande som gått överstyr. Men det finns säkert de som försvarar detta också. Frågan är bara vilken doktor de går till. Dags att kräva en redovisning av finansieringsystemet av varje vårdinrättning så man vet vilka man vågar gå till.