Solidaritetens sista fäste

Tankegodset om solidaritet och jämlikhet har effektivt bekämpats på nästan alla fronter. Men det finns ett litet fäste som fortfarande håller stånd – storföretagens styrelser. Här råder solidaritet. När företag vill värva en styrelseledamot med en speciell kompetens som man är beredd att betala extra för, så höjs ersättningen för alla styrelseledamöter. Argumentationen är att man vill inte ha ett A- och B-lag i styrelsen. Vi vill alla ha den högsta ersättningen, säger styrelselemedlemmarna solidariskt. Fram för löneskillnader, men inte här.

Annonser

Att sälja ut sitt inflytande

DN berättar om att Skärholmens Centrum, tidigare ägt av ett kommunalt bolag och där bland annat bibilioteket ligger, har sålts till ett brittiskt fastighetsbolag, Boultbee (som också har köpt ett tiotal gallerior av Stockholms stad, däribland Fältöversten, Ringen och Västermalmsgallerian). De nya ägarna vill höja hyran med 60 procent. Men dessutom kan de enligt hyresavtalet säga upp biblioteket med en uppsägningstid på nio månader, t ex om man hittar en annan hyresgäst som man föredrar av kommersiella skäl, vilket uppenbarligen kom som en mindre chock. Om kommunens bibliotek ska ligga i centrum avgörs alltså inte längre av kommunala beslut. Säljer man ut, säljer man också sitt inflytande och demokratin krymper lite till.

De nya extremisterna

I DN skriver Maria Schottenius hur kulturavdelningen mer eller mindre överfalls över internet av nyliberaler som inte gillar behandlingen av Johan Norberg. Bortsett från själva sakfrågan är det tonen och aggressiviteten hos mailbombarna som står ut. ”Splatterdebatt” -skriver Maria Schottenius. Språkbruket går ut på att folk ska hängas och blodet flyta. Följer man den politiska debatten över nätet så är den aggressiva tonen hos många nyliberaler påfallande. På ETC:s webb skriver Johan Stäel von Holstein (om det inte är någon som skriver i hans namn – på internet vet man aldrig) om en artikel av Johan Ehrenberg:”Du är och har alltid varit oinformerad och okunnig pajas och som alla andra vänstervridna, en lögnare, en demokratins och upplysningens fiende. Han avslutar med: Dina lögner blir inte sanning för att de upprepas i oändlighet. Du visar bara vilken skit du är!Det finns en otålighet och ilska, deras bild av världen har få nyanser och vi andra är för dumma eller vågar inte inse sanningen. Det gäller naturligtvis inte alla, men nog känns det som en tendens. Nu riskerar jag väl att få en massa ohövliga inlägg som bevisar att jag har rätt.Tillägg: Det pågår tydligen en kampanj, eller cyberattack om man så vill, mot DN Kultur. Ryktet säger att finns en Facebook-grupp med detta syfte, bland medlemmarna naturligtvis diverse fraktioner av nyliberaler, inklusive de extrema som vill införa nattväktarstaten eller i princip avskaffa staten helt och hållet.

Att göra det lätt för sig

I DN skriver Andreas Malm om islamofobi. Hans perspektiv är att de imperialistiska västmakterna demoniserar muslimer därför det gått trögt med införlivandet av Mellanöstern i västs maktsfär. Oljekrisen 1973-75,  Khomeinis maktövertagande och dramat med den amerikanska ambassaden 1979-81, det första Gulf-kriget 1989-91 är tidpunkter när islamofobin skruvats upp för att sedan eskalera vilt efter 11 septembet 2001. Terrorattacker beskriver han så här: ”Som en senkommen följdeffekt av västvärldens försök att nedgöra dem med alla tänkbara medel har också muslimska individer begått blodiga terrordåd på amerikansk och europeisk mark. Någon sådan logik gällde aldrig för judarna.” Här kan man ju tänka att om judiska terrorister hade kraschat flygplan i World Trade Center eller hade sprängt pendeltåg i luften i Spanien med 300 döda resenärer som följd, så hade säkerligen antisemitismen ökat.Det ligger säkert något i resonemanget om de realpolitiska motiven att skapa en fiendebild och det finns säkert en god portion ren rasism och främlingsfientlighet inbakad i bilden av Islam. Men att skylla alla betänkligheter mot fundamentalistisk religion på en skapad islamofobi är att göra det lätt för sig som vänsterintellektuell. Det är fegt att överlåta debatten om kvinnosyn (lästips: Bokhandlaren i Kabul av Åsne Seierstedt) och yttrandefrihet (Salman Rushdie lever fortfarande under dödshot) till rasister och mörkmän. Var finns t ex feministerna?  Se förresten denna artikel i Aftonbladet och SvD idag. 

Viktigare med fler lärare

Elitlärare är lösningen på skolans problem, enligt PJ Anders Linder, SvD, och tydliga krav. Nyckelorden elit och krav känns bekanta från SvD, Jan Björklund och likasinnande. Självklart är det bra med duktiga lärare, men det finns en väldigt enkel åtgärd som skulle ha ännu större effekt. Fler lärare. Mindre klasser på cirka 20 elever, återinför speciallärare som stöttar de med särskilda inlärningsproblem. Med färre elever per lärare hinner lärarna ägna uppmärksamhet åt fler, det blir lugnare i klassrummen. Men det rimmar förstås inte väl med möjligheterna att tjäna pengar på skolverksamhet, en annan viktig nyliberal princip. En gemensam nämnare, för att inte säga affärsidé, för många friskolor är att använda så få lärare som möjligt.  

Skenheligt Posten AB

Posten låtsas vara myndighet när det passar, fastän det sedan lång tid är ett bolag. Det verkliga skälet till att införa fastighetsboxar är naturligtvis inte omsorg om brevbärarna, men möjligheten att öka vinsten genom att friställa personal. Häromdan meddelades det att Posten gjort en rekordvinst, 2.184 miljoner kr efter finansnetto. I dag hörde jag om några pensionärer som åkt från storstaden till sitt sommarställe några dagar, bland annat för att göra postärenden. På landet finns nämligen postkontoret kvar. Det ska dock också läggas ner snart, inte oväntat. Postens vinster plockas in på företagsförsändelser och direktreklam. Samhällsuppdraget, att ge god postservice åt alla medborgare, har låg prioritet.

Det Nya Sverige

Expressen berättar om att Försäkringskassan krävde att en mamma skulle jobba dagen efter hennes 13-åriga dotters begravning. Distriktsläkaren hade sjukskrivit mamman för krisreaktion, men Försäkringskassan tyckte att hon varit sjukskriven tillräckligt länge. Hur skulle det se ut om vi blandade in empati i våra beslut, säger Försäkringskassan. Nu är det arbetslinjen som gäller, säger De Nya Moderaterna. Välkommen till Det Nya Sverige 

Snacka går ju…

Talarförmedlingen Reality  Club AB har gått i konkurs med en miljon i skulder till kändisar som Mark Levengood, Martina Haag och Filip Hammar. Bland delägarna till bolaget finns bl a IT-profilerna Christer Sturmark, Jonas Birgersson och Johan Stäel von Holstein. Dessa herrar har talets gåva själva och speciellt Johan Stäel breder ut sig om behovet av entreprenörskap bland kulturarbetare. Frågan är vad relationen förlorat riskkapital (dvs andras pengar) versus verklig lönsamhet är i alla bolag som herrarna driver eller har drivit.

Bit för bit, mot folkets vilja

Trots att folkopinionen är emot försöker vissa baxa oss in i Nato smygvägen. En så viktig fråga måste givetvis avgöras av folket i riktig demokratisk ordning. Problemet med Nato är att USA bestämmer. Frågor om krig och fred för oss kan avgöras av inrikespolitik i USA, ofta av okunniga och arroganta politiker. Kan t ex inte frigöra mig från misstanken att rent personliga skäl (kritiken mot hans pappa) hos George Bush bidrog till att kriget mot Irak startades. Relaterat: DN , AB

Riskfylld kamp för godtyckligt mål

Riksbanken höjer räntan trots att inflationen beror höjda matpriser samt ökande energikostnader och inte skenande löner. Finansoro råder, börsen har rasat och är i ett extremt känsligt läge. En lågkonjunktur står sannolikt för dörren. Inflationsmålet som Riksbanken tar sådana risker för att nå är förmodligen godtyckligt satt. Varför ska det vara exakt två procent och inte en och en halv, eller kanske tre? Ska det vara samma mål under lågkonjunktur som under högkonjunktur? Målet sattes ju under samma tid som EU bestämde att länderna aldrig fick ha budgetunderskott med mer ett par procent även under lågkonkunjuktur, vilket sprack så fort en lågkonjunktur verkligen kom.  Överhuvudtaget var detta en tid då man trodde att nationalekonomin verkligen hade nått ända fram till sanningen och att man mer eller mindre kunde lagstifta om inflationsmål, budgetbalans och till och med ge chefen för EUs-centralbank en ställning utanför demokratisk kontroll. Föga förvånande kommer det fram nya rön med tiden, exempelvis att det var felaktigt att försöka balansera budgeten till varje pris. Vad säger att siffran två procent kommer att stå sig?