Tågkaoset – tokbolagiseringar förstör samhället

Peter Kadhammar beskriver i en utmärkt kolumn i AB om tågkaoset hur bolagiseringsraseriet gjort att underhåll och beredskap hamnat på undantag.
Det är dags att granska den målkonflikt som obönhörligen infinner sig när en samhällsviktig verksamhet bolagiseras.
Så fort verken blir bolag försöker de bli av med de delar av samhällsuppdraget som är minst lönsamma. Posten är ett exempel, men framförallt bolagiseringen av Vattenfall måste betecknas som en ren katastrof. Vattenfall har kostat svenska folket miljarder i groteska övervinster och skadat den svenska industrins konkurrenskraft. Ett statligt verksmonopol har ersatts av ett rovgirigt vinststyrt företag som utnyttjar monopolet fullt ut för att maximera vinster och generera bonusar.
Bolagiseringarna splittrar och fragmenterar samhället. När katastrofer och allvarliga störningar inträffar som Katarina-orkanen i USA eller snöfallet i Sverige står samhället där impotent, eftersom alla resurser och maktmedel har sålts av till lägstbjudande.
Men bolagiseringen korrumperar också människor och nöter ner de känslor av samhörighet och solidaritet som är samhällets yttersta kit. Läkare hamnar i situationen att de tjänar pengar om de underlåter att ta viktiga prover på patienter. Sjukvårdsupplysningen får bonus för korta samtal, vilket sannolikt kostat människor livet. Offentlig verksamhet har inte längre fokus på plikt och tjänstemannaansvar, utan drivs av att cheferna når sina bonusmål.
Uppdatering: Äntligen en debattartikel (SvD 2 mars) som ifrågasätter bolagiseringen av infrastrukturen, trots den förvirrande rubriken.

Annonser

Vad ska de sondmatade jobba med?

Kan inte låta bli att citera följande, som jag upptäckte på Twitter, från Lisa Magnussons krönika i AB:
”Den viktiga frågan är: Kan du rent teoretiskt tänkas ha tid över att ”arbeta eller medverka i ett arbetsmarknadspolitiskt program” medan du behandlas för en långvarig sjukdom som kräver ansenlig vård? Den moderata uppfattningen är att det hittills pjåskats lite väl mycket.
”Murat har förbrukat sina dagar med förlängd sjukpenning. Han har genomgått flera operationer i halsen och vårdas nu hemma genom sjukhusansluten hemsjukvård. Han kan inte svälja än utan all näring går via en sond direkt till magen. En sjuksköterska måste vidga matstrupen två gånger per dag. Vårdinsatsen tar cirka 30 minuter per tillfälle, morgon och kväll. Om det inte tillstöter ytterligare komplikationer beräknas att Murat ska kunna börja svälja igen om 3–6 månader. Murat får inte sjukvård under större delen av dagen och han bedöms inte bli försämrad i sin sjukdom om han deltar i en individuellt anpassad arbetslivsintroduktion. Murat har därför inte rätt till förlängd sjukpenning”.

Man skulle kunna tro att det här är någon snyfthistoria som jag har hittat på själv, eller att det handlar om någon som tragiskt hamnat mellan två stolar. Men det är Moderaternas eget skolexempel på någon som varit sjuk väldigt länge och INTE bör få sin redan förlängda sjukpenning förlängd ytterligare. Exemplet kommer från den nya vägledning som har gått ut till alla Försäkringskassans handläggare. Murat bör jobba på, med en slang i svalget.”

Fler exempel -reumatikern Carina, 61 som jobbat 30 år som undersköterska:
”Benmassan i hennes handled är helt förstörd och i nästa vecka ska hon få en protes inopererad. Rehabiliteringen kommer att ta flera månader. Trots det fick hon avslag på sin ansökan om förlängd sjukpenning och riskerar att bli helt utan ersättning om hon inte deltar i arbetslivsintroduktionen.
Hon är nu inskriven vid Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan rekommenderar att hon jobbar på Samhall.” Hela artikeln här.

Försäkringskassans nya regler – se artikeln ”Så sjuka är de nya reglerna” i AB.

DN argumenterar för en sjuk sak

DN fortsätter släta över hur sjuka bemöts av samhället numera. I dagens ledarartikel förespråkar man mer empati från försäkringskassans sida vid avslag (obs), samtidigt som man med en lömsk argumentering fortsätter att skuldbelägga de sjuka genom ytterst tveksamma generaliseringar.
Orsaken att folk känner sig kränkta är, menar ledarskribenten, att de ansett att ”sjukpenning faktiskt var en rättighet som individen själv bestämmer över.”
Det är nog ytterst sällsynt att folk tror. Däremot känner de sig kränkta när deras behandlande läkares bedömning av deras sjukdom underkänns av försäkringskassans läkare som aldrig ens har träffat patienten.
På samma sätt försöker artikelförfattaren låtsas att det är ett faktum att läkarkåren är inkompetent eller korrupt. DN önskar ”Ett bättre ansvarstagande från läkarnas sida där de slutar skriva underlag för sjukintyg som de själva inte tror på så att de inte skjuter över ansvaret till kassan.”
Sedan menar DN att ”politiker, opinionsbildare och medier ska inte lura människor att tro att sjukförsäkringen är något annat än den är.”
Då är det väl dags att göra om sjukförsäkringen, så den faktiskt motsvarar vad folk i allmänhet anser att den bör vara.
Det förmodligen säkraste sättet för alliansen att förlora valet är att argumentera för en omänsklig behandling av sjuka människor. DN är på god väg att göra jobbet åt dem.