Arbetslinjen segrar på Haiti

Blev tvungen att skriva ett inlägg till om nobelpriset i ekonomi som sägs stödja regeringens så kallade arbetslinje.
Granskar man det hela närmare så sägs inget mera än att ju sämre man har det, desto sämre jobb är man beredd att ta.
Då kan jag glädja er damer och herrar debattörer som triumferande, men knappast djuplodande, utropar att ”arbetslinjen fått pris!”. Pappersupplagan av DN innehåller idag, som en tanke, ett reportage som illustrerar just denna mekanism.
På Haiti, visar det sig att arbetslinjen segrar. Tonårsflickor arbetar som prostituerade för att få mat. Se där – ett utmärkt exempel på att den finurliga teorin fungerar i praktiken. Ju värre man har det, desto sämre jobb är man beredd att ta.

Kalla det inte bidrag

Är arbetslöshetsförsäkring bidrag? Vi betalar alla över hälften av vår inkomst i skatt och sociala kostnader till samhället, bland annat för att försäkra oss om att vi inte ska råka ut för en personlig katastrof om vi drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Vi betalar för social trygghet – vi kräver social trygghet för pengarna och vi har all rätt till social trygghet – moraliskt, mänskligt och ekonomiskt. Vi har rätt till en rimlig chans att ställa om våra liv på ett värdigt sätt.
Nu har nobelpriset i ekonomi gått till Peter Diamond, Dale Mortensen och Christopher Pissarides vars teorier sägs stödja regeringens arbetslinje – mera ”bidrag” ger mer arbetslöshet. Man fasar för att Reinfeldt & Co kommer ta priset till intänkt för att fortsätta att jaga dödssjuka och förlamade.
Ekonomi är dock en mycket dåligt utvecklad vetenskap, ekonomernas pretentioner till trots. Den klena vetenskapliga basen gör också att ekonomi i hög grad är sammankopplat med politik, och nobelpriset, vare sig man vill eller ej blir ett politiskt ställningstagande.
Vem hade trott när Milton Friedmann fick nobelpriset i ekonomi att hans läror i förlängningen skulle leda till att den svenska välfärdsstaten – troligen det mest humana samhället i världshistorien – skulle rivas ner?
Om nobelpriskommittén i år valt att uppmärksamma till exempel forskningen av Richard Wilkinson och Kate Picket som visar att alla mår bättre i jämlikt samhälle så hade man gjort ett annat politiskt val.

Tillägg – tolkningen att andemeningen av de belönade teorierna är att ”bidrag ger arbetslöshet” verkar vara en dragning och förenkling av de som önskar dra politiska växlar på priset. Det verkar mest handla om den fria marknadens brister och oförmåga att sköta sig själv på grund av informationsproblem. Se här.

”Thatcher som förebild”? Den ljusblå färgen flagnar

Nu har Fredrik Reifeldt tagit in inte bara en, utan två nya medarbetare i den innersta kretsen som bägge säger att de Margaret Thatcher som politisk förebild (Sofia Arkelsten, moderaternas nya partisekreterare och Anna Kinberg Batra, ny gruppledare i riksdagen.) Vad är det för framtidsvison för Sverige landsfadern Reinfeldt har i kikaren? Och hade verkligen de ”nya” moderaterna, som gjort om sin logofärg till taktiskt ljusblå, vunnit regeringsmakten om de gått ut med att de i själva verket är mörkblå?
Hur många av dem som sett filmen ”This is England” önskar att det var ”This is Sweden” de hade sett?
Själv minns jag från Thatcher/Reagan-eran hur man man fick kliva över hemlösa långt in på Manhattan när man besökte New York.
Är det inte dags för den politiska pressen att fråga Fredrik själv om sitt förhållande till Thatcher och pressa honom att bekänna färg? På samma sätt som Lars Ohly tvingats göra.
Nu fattas bara att Maud Olofsson, som kämpar för att behålla höger-ytterplatsen i Alliansen, går ut med att hennes förebild är Sara Pahlin.