Kalla kriget återuppstår om vi går med i NATO

Naiva moderater, liberaler och militärer som vill leka med de stora pojkarna fortsätter sin NATO-lobbning.
NATO har inte längre något med kalla kriget att göra, säger bland annat Johan Forsell (m) i SvD. Problemet är väl att många ryssar inte håller med. Militanta kretsar anser att NATO sysslar med en inringning av Ryssland – ta till exempel de skarpa reaktionerna mot robotbaserna i Polen. Dessa fraktioner skulle få vatten på sin kvarn och spänningen i Östersjön öka dramatiskt.
Till bilden hör att Gotland ligger som ett hangarfartyg på den mest strategiska punkten i Östersjön. En NATO-bas där skulle garanterat betyda att ryska missiler riktas mot Gotland och kanske Stockholm. Ett medlemskap i NATO skulle också innebära att vi automatiskt hamnar i krig med Ryssland om ett ryskt intåg i någon baltisk stat skulle provoceras fram (tänk till exempel på krisen när de ryska krigsmonumenten flyttades). En krig med en kärnvapenbeväpnad stormakt är något annat än de lågintensiva tredjevärlden-konflikter svenska försvaret är ivriga att delta i.
Det märkliga med Forsells argumentation är att han som fördel listar att Sverige får försvarsgarantier i händelse av ett angrepp. Främsta anledningen att angripa Sverige vore ju ett NATO-medlemskap.
Sluta leka med elden, och acceptera att ett svenskt NATO-medlemskap inte har något folkligt stöd.

Den nyliberala myten om tillväxten

Johnny Munkhammar skriver idag ett debattinlägg i AB som går ut på att det inte gör något att inkomstskillnaderna ökar eftersom alla får det bättre. Underförstått är då att utan en nyliberal politik som gynnar höginkomsttagare skulle inte tillväxten vara lika hög.
Detta är ett påstående som det är hög tid att granska. Nyliberalismen har varit rådande nu cirka 30 år i världsekonomin, det vill säga från ungefär 1980 tills nu 2011. Men perioden med keyniansk ekonomi 1950-1980 innebar totalt sett en mycket större förbättring av levnadsstandarden för låg- och medelinkomstagare.
Den första rusningen av tillväxt när avregleringar infördes visade sig vara drivna av bubblor. Nyliberlismen har varit måttligt effektiv på att skapa välstånd (självklart sker det alltid en teknologiskt driven tillväxt), men mycket mer effektiv på att omfördela välstånd.
Se denna uppmärksammade artikel på CNNmoney.com med rubriken ”How the middle class became the underclass”. http://money.cnn.com/2011/02/16/news/economy/middle_class/
Det visar sig alltså att i USA – som är mer nyliberalt än Sverige – har medianlönen hos medelklassen inte ökat alls på tjugo år! Notera också vad de skriver om fackets försvagning som en av orsakerna.

Timbro – Sveriges Tea Party-rörelse

Timbros VD, Makus Uvell, prisar friskolorna, in en debattartikel i DN idag.
Timbro har på sin politiska agenda att krympa staten så mycket möjligt. Därför bör man ta det mesta som kommer från Timbro med en nypa salt.
Reformen har varit framgångsrik, fastlår Uvell, eftersom friskolorna presterar bättre – det vill säga eleverna får högre betyg.
Vad han inte säger är att skolan som helhet presterar sämre eftersom friskolorna skummar grädden av eleverna medan resurserna dräneras från den kommunala skolan som har huvudansvaret.
Sedan friskolorna infördes har svenska elever totalt sett halkat efter i internationella jämförelser. Alltså har reformen misslyckats om målet nu var att höja kunskapsnivån.

SvD – elmarknadens Bagdad Bob?

När nu 90 procent av svenska folket, alla politiska partier och näringslivet anser att något måste göras åt elmarknaden, fortsätter SvD ståndaktigt, likt Bagdad Bob, oavsett vilka fakta som framkommer, att hävda att det är inget fel på elmarknaden.
Artikelförfattaren tar till och med itu med den övermänskliga uppgiften att argumentera för att det varit ett lyckat experiment:
”Det var bättre förr, menar vissa, med planstyrning, monopol och en helt nationell produktion”… skriver man. Och nu väntar man som läsare nyfiket på att någon form av relevant argument ska följa. Istället följer:
”Men Sverige är ingen ö. Numera kan även el exporteras och importeras, vilket skapar en helt annan flexibilitet än de gamla rigida systemen. Mindre slöseri.”
Eh? Vad är det man pratar om? Fullständigt intetsägande ord för konsumenter och företag som sett elpriserna galoppera lika snabbt som övervinsterna och bonusarna hos elbolagen. Men det finns förstås inga argument. Läs gärna E24:as artiklar om elen.
Elmarknadens misslyckande kommer bli ett lackmus-test för nyliberaler, som kommer skilja ut pragmatiker från fanatiker som aldrig kan erkänna ett misslyckande för en marknadslösning.