70-talet – när vi fortfarande byggde samhället

PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet refererar idag en undersökning som visar att nästan alla åldergrupper anser att 70-talet var det bästa decenniet, alla utom kategorin 18-35 åringar (som alltså inte har några egna minnen från den tiden).
Som moderat tycker han förstås att det märkligt att folk uppskattade en tid då det fanns social trygghet och solidaritet, och en känsla att samhället var en gemenskap, att man arbetade tillsammans för att bygga det bättre.
Sedan kom 80-talet då den stora egoismen bröt in, Margaret Thatcher hävdade i ett berömt citat att ”det finns inget som heter samhälle, bara en massa män och kvinnor” (notera hur många av dagens framträdande kvinnliga moderater och allianspolitiker som har Thatcher som förebild – exempelvis Sofia Arkelsten, Anna Kinberg-Batra och Annie Lööf).”Greed is good” predikades på handelshögskolor och politiska högerkanter.
Rent materiellt hade vi på 70-talet social trygghet – man hade en fungerande sjukförsäkring och A-kassa och behövde inte vara rädd att man skulle bli lurad på pensionen (se vad som händer om några år när det nya pensionssystemet ska ge utdelning). Vi hade rena gator och rensade banvallar, skolorna var inte förslummade och skolböckerna i anständigt skick. Vi hade inte tiggare på gatorna (se detta inlägg). Det fanns en stark framtidstro – men utfallet blev magert efter 30 år med nyliberalism (jämför utvecklingen de 30 åren dessförinnan).

Äntligen någon som ifrågasätter inflationsmålet

Lars Calmfors har vågat ifrågasätta inflationsmålet 2 procent, och menar att det vore bättre med cirka 3-4 procent.
Det låga inflationsmålet sattes i början av 80-talet, under Milton Friedmans och monetarismens glansdagar när man trodde sig ha nått fram till sanningen inom nationalekonomi. Men nu börjar det teoretiska bygget krackelera inför verklighetens prövningar.
Vad som händer när inflationen är väldigt låg, är att även räntan – dvs priset på att låna pengar – blir låg. Att det är så billigt att låna leder per automatik till att priserna på bostäder stiger – folk lägger som regel 20-30 procent av sin inkomst på boende, och har man råd med räntan på ett större lån, så tenderar folk att ta det.
Extremt låg inflation leder alltså lätt till stora skulder, och detta gäller förstås inte bara hushåll, utan även exempelvis stater.
Varför ingen tidigare ifrågasatt att inflationsmålet just ska vara mycket låga 2 procent är en gåta.