Posten struntar i samhällsuppdraget – nu är det officiellt

I dagens SvD får vi ett klockrent exempel på varför viktiga samhällsfunktioner inte ska drivas som bolag. När de forna statliga verken blir bolagiserade hamnar samhällsnyttan genast i bakgrunden. Nu är det Postens produktionschef Peter Brännström, som svarar på kritiken som riktats mot honom för att han gett en reprimand till en brevbärare som skrivit en kritisk debattartikel.

Så här skriver Brännström:

”–I andra företag hade man säkert blivit avskedad om man hade riskerat affärerna för företaget. Det finns en ovana i Posten att se det som man enbart utför en samhällsgärning, men våra intäkter kommer från våra kunder.”

Att se postutdelning som en samhällsgärning är alltså en ovana. Nu glömmer Brännström, precis som Vattenfalls ledning gjorde, vem som är hans husbonde. Det är svenska folket, som är hans uppdragsgivare och ägare av Posten. Att uppdraget utförs i bolagsform är bara en driftsform.

Eftersom Postens ledning inte har klart för sig vilka prioriteringar som gäller är det snarare de som bör få en reprimand eller bytas ut. Fast ännu bättre vore att lösa upp fusionen med den danska posten, sedan lösa upp aktiebolaget, som uppenbarligen är en driftsform som är skadlig för samhällsnyttan, och återgå till ett statligt verk. Ni vet, som det var på den tiden då vi hade världens bästa Post.

Nya sjukbedömningen en svart fars

Nu ska arbetsförmågan bedömas på ett ”rättssäkert sätt” enligt ett byråkratiskt protokoll. Kafka-liknande regler ska hindra att någon kommer undan med sjukersättning i onödan.

Nu väntar vi i rättvisans och sifferrexercisens namn att bedömningen kompletteras med en procentsats om hur stor chansen är att få det arbete man teoretiskt ska klara.

Om det finns ett jobb som en svårt sjuk kan klara av liggande – som Försäkringskassan ansåg i det absurda fallet som togs upp i Agenda i går – hur stor procents chans har den sökande att få det? Om chansen att få jobbet är mindre än exempelvis 5 procent, dömer man alltså med 95 procents sannolikhet den skadade personen till fattigdom och socialbidrag, med bland annat tvångsförsäljning av bostaden som följd.

Eftersom den skadade inte kan söka några andra jobb än ett minimalt utbud så har han eller hon ett horribelt svårt utgångsläge jämfört med en frisk person. Var ligger rättssäkerheten i det?

Reinfeldts skräckvälde – management by fear – det vill säga rädslan för att stå utan skydd om man blir sjuk eller arbetslös – cementeras.

Tillägg: Ser just nu på reprisen på socialdepartementets öppna utfrågning om bidragsfusk från 23/2. Det visar sig att av 20.000 anmälda fall som övernitiska myndigheter anser bör undersökas, leder bara 0,8 procent till att någon anses skyldig.
Myndigheterna själva uppskattar ”fusket” till mellan 1-6 procent, varav bara en tredjedel är medvetet fusk, resten är misstag från myndigheter eller individerna. Totalt alltså mellan 0,3-2 procent – en minimal siffra.
När ska hetsjakten på oskyldiga människor som råkat illa ut återgå till rimliga proportioner?
Se också: LO-tidningenExpressen

Vem sätter etiketter, Dilsa Demirbag-Sten?

Den vanligtvis välformulerade Dilsa Demirbag-Sten avlossar i dag i DN en rejäl bomsalva mot kulturvänstern.

Först anklagas ”otaliga skribenter” som ”ivrigt viftar med den röda flaggan” för att sätta etiketter och inte skilja mellan tyckande och tänkande.

Sedan sätter hon själv följande etikett, utan något närmare tänkande, och buntar ihop alla med:

”Skribenter som inte tycker att man behöver bry sig om att kolla sina åsikter mot fakta och alternativa perspektiv. Som bara vill ha kvitto på att de är på den goda sidan, där alla är så överens om att kapitalism är fult, upplysning förtryckande och västvärlden roten till allt ont. Som tror att världen skulle ha varit bättre om USA förlorat det kalla kriget, och som fortfarande ser jämlikhet som en fråga om att göra de rika fattiga snarare än att göra de fattiga rika. Som går i varje demonstration mot Israel, men som aldrig kommer att utrusta något ”Ship to Syria”, som tycker det är orättvist att Iran inte får ha kärnvapen, som tycker att Lars Vilks får skylla sig själv när islamisterna jagar honom, medan däremot Jan Myrdal förtjänar respekt för sin förståelse av Pol Pot.”

Finns det någon levande person som uppfyller alla dessa fördomar från Dilsa Demirbag-Sten?

Sedan talar hon om att vikten att hålla en värdig debattivå. Hennes eget bidrag till den värdiga nivån är följande svavelosande harang:

”I själva verket är deras insatser för samhällsdebatten att jämföra med Bermudatriangelns betydelse för sjöfarten. Vi talar om svarta hål här, om negativ materia. Eller, om vi vill hämta en bild mera från markplanet, detta är den tankemässiga verksamhetens avfolkningsbygder, ett intellektuellt kalhygge, där bara buskvegetation och sly frodas.”

Nej, Dilsas salva blir en rikoschett och det enda som skjuts ner är hennes egen argumentation.

Vem sätter etiketter, Dilsa Demirbag-Sten?

Den vanligtvis välformulerade Dilsa Demirbag-Sten avlossar i dag i DN en rejäl bomsalva mot kulturvänstern. 

Först anklagas ”otaliga skribenter” som ”ivrigt viftar med den röda flaggan” för att sätta etiketter och inte sklija mellan tyckande och tänkande.

Sedan sätter hon själv följande tyckar-etikett, utan något närmare tänkande, och buntar ihop alla med:

”Skribenter som inte tycker att man behöver bry sig om att kolla sina åsikter mot fakta och alternativa perspektiv. Som bara vill ha kvitto på att de är på den goda sidan, där alla är så överens om att kapitalism är fult, upplysning förtryckande och västvärlden roten till allt ont. Som tror att världen skulle ha varit bättre om USA förlorat det kalla kriget, och som fortfarande ser jämlikhet som en fråga om att göra de rika fattiga snarare än att göra de fattiga rika. Som går i varje demonstration mot Israel, men som aldrig kommer att utrusta något ”Ship to Syria”, som tycker det är orättvist att Iran inte får ha kärnvapen, som tycker att Lars Vilks får skylla sig själv när islamisterna jagar honom, medan däremot Jan Myrdal förtjänar respekt för sin förståelse av Pol Pot.”

Finns det någon levande person som uppfyller alla dessa fördomar från Dilsa Demirbag-Sten?

Sedan talar hon om att vikten att hålla en värdig debattivå. Hennes eget bidrag till den värdiga nivån lyder så här:

”I själva verket är deras insatser för samhällsdebatten att jämföra med Bermudatriangelns betydelse för sjöfarten. Vi talar om svarta hål här, om negativ materia. Eller, om vi vill hämta en bild mera från markplanet, detta är den tankemässiga verksamhetens avfolkningsbygder, ett intellektuellt kalhygge, där bara buskvegetation och sly frodas.”

Nej, Dilsas salva blir en rikoschett och det enda som skjuts i sank är hennes egen retrik.

 

 

Vem sätter etiketter, Dilsa Demirbag-Sten?

Den vanligtvis välformulerade Dilsa Demirbag-Sten avlossar i dag i DN en rejäl bomsalva mot kulturvänstern. 

Först anklagas ”otaliga skribenter” som ”ivrigt viftar med den röda flaggan” för att sätta etiketter och inte sklija mellan tyckande och tänkande.

Sedan sätter hon själv följande tyckar-etikett, utan något närmare tänkande, och buntar ihop alla med:

”Skribenter som inte tycker att man behöver bry sig om att kolla sina åsikter mot fakta och alternativa perspektiv. Som bara vill ha kvitto på att de är på den goda sidan, där alla är så överens om att kapitalism är fult, upplysning förtryckande och västvärlden roten till allt ont. Som tror att världen skulle ha varit bättre om USA förlorat det kalla kriget, och som fortfarande ser jämlikhet som en fråga om att göra de rika fattiga snarare än att göra de fattiga rika. Som går i varje demonstration mot Israel, men som aldrig kommer att utrusta något ”Ship to Syria”, som tycker det är orättvist att Iran inte får ha kärnvapen, som tycker att Lars Vilks får skylla sig själv när islamisterna jagar honom, medan däremot Jan Myrdal förtjänar respekt för sin förståelse av Pol Pot.”

Finns det någon levande person som uppfyller alla dessa fördomar från Dilsa Demirbag-Sten?

Sedan talar hon om att vikten att hålla en värdig debattivå. Hennes eget bidrag till den

”I själva verket är deras insatser för samhällsdebatten att jämföra med Bermudatriangelns betydelse för sjöfarten. Vi talar om svarta hål här, om negativ materia. Eller, om vi vill hämta en bild mera från markplanet, detta är den tankemässiga verksamhetens avfolkningsbygder, ett intellektuellt kalhygge, där bara buskvegetation och sly frodas.”

Nej, Dilsas salva blir en rikoschett och det enda som skjuts i sank är hennes egen retrik.

 

 

Vem sätter etiketter, Dilsa Demirbag-Sten?

Den vanligtvis välformulerade Dilsa Demirbag-Sten avlossar i dag i DN en rejäl bomsalva mot kulturvänstern. 

Först anklagas ”otaliga skribenter” som ”ivrigt viftar med den röda flaggan” för att sätta etiketter och inte sklija mellan tyckande och tänkande.

Sedan sätter hon själv följande tyckar-etikett, utan något närmare tänkande, och buntar ihop alla med:

”Skribenter som inte tycker att man behöver bry sig om att kolla sina åsikter mot fakta och alternativa perspektiv. Som bara vill ha kvitto på att de är på den goda sidan, där alla är så överens om att kapitalism är fult, upplysning förtryckande och västvärlden roten till allt ont. Som tror att världen skulle ha varit bättre om USA förlorat det kalla kriget, och som fortfarande ser jämlikhet som en fråga om att göra de rika fattiga snarare än att göra de fattiga rika. Som går i varje demonstration mot Israel, men som aldrig kommer att utrusta något ”Ship to Syria”, som tycker det är orättvist att Iran inte får ha kärnvapen, som tycker att Lars Vilks får skylla sig själv när islamisterna jagar honom, medan däremot Jan Myrdal förtjänar respekt för sin förståelse av Pol Pot.”

Finns det någon levande person som uppfyller alla dessa fördomar från Dilsa Demirbag-Sten?

Sedan talar hon om att vikten att hålla en värdig debattivå, några rader efter att ha beskrivit sina meningsmotstådare så här:

”I själva verket är deras insatser för samhällsdebatten att jämföra med Bermudatriangelns betydelse för sjöfarten. Vi talar om svarta hål här, om negativ materia. Eller, om vi vill hämta en bild mera från markplanet, detta är den tankemässiga verksamhetens avfolkningsbygder, ett intellektuellt kalhygge, där bara buskvegetation och sly frodas.”

Nej, Dilsas salva blir en RIKOSCHETT och det enda som skjuts i sank är hennes egen retrik.

 

 

Vem sätter etiketter, Dilsa Demirbag-Sten?

Den vanligtvis välformulerade Dilsa Demirbag-Sten avlossar i dag i DN en rejäl bomsalva mot kulturvänstern. 

Först anklagas ”otaliga skribenter” som ”ivrigt viftar med den röda flaggan” för att sätta etiketter och inte sklija mellan tyckande och tänkande.

Sedan sätter hon själv följande tyckar-etikett, utan något närmare tänkande, och buntar ihop alla med:

”Skribenter som inte tycker att man behöver bry sig om att kolla sina åsikter mot fakta och alternativa perspektiv. Som bara vill ha kvitto på att de är på den goda sidan, där alla är så överens om att kapitalism är fult, upplysning förtryckande och västvärlden roten till allt ont. Som tror att världen skulle ha varit bättre om USA förlorat det kalla kriget, och som fortfarande ser jämlikhet som en fråga om att göra de rika fattiga snarare än att göra de fattiga rika. Som går i varje demonstration mot Israel, men som aldrig kommer att utrusta något ”Ship to Syria”, som tycker det är orättvist att Iran inte får ha kärnvapen, som tycker att Lars Vilks får skylla sig själv när islamisterna jagar honom, medan däremot Jan Myrdal förtjänar respekt för sin förståelse av Pol Pot.”

Finns det någon levande person som uppfyller alla dessa fördomar från Dilsa Demirbag-Sten?

Sedan talar hon om att vikten att hålla en värdig debattivå, några rader efter att ha beskrivit sina meningsmotstådare så här:

”I själva verket är deras insatser för samhällsdebatten att jämföra med Bermudatriangelns betydelse för sjöfarten. Vi talar om svarta hål här, om negativ materia. Eller, om vi vill hämta en bild mera från markplanet, detta är den tankemässiga verksamhetens avfolkningsbygder, ett intellektuellt kalhygge, där bara buskvegetation och sly frodas.”

Nej, Dilsas salva 

 

 

Vem sätter etiketter, Dilsa Demirbag-Sten?

Den vanligtvis välformulerade Dilsa Demirbag-Sten avlossar i dag i DN en rejäl bomsalva mot kulturvänstern. 

Först anklagas ”otaliga skribenter” som ”ivrigt viftar med den röda flaggan” för att sätta etiketter och inte sklija mellan tyckande och tänkande.

Sedan sätter hon själv följande tyckar-etikett, utan något närmare tänkande, och buntar ihop alla med:

”Skribenter som inte tycker att man behöver bry sig om att kolla sina åsikter mot fakta och alternativa perspektiv. Som bara vill ha kvitto på att de är på den goda sidan, där alla är så överens om att kapitalism är fult, upplysning förtryckande och västvärlden roten till allt ont. Som tror att världen skulle ha varit bättre om USA förlorat det kalla kriget, och som fortfarande ser jämlikhet som en fråga om att göra de rika fattiga snarare än att göra de fattiga rika. Som går i varje demonstration mot Israel, men som aldrig kommer att utrusta något ”Ship to Syria”, som tycker det är orättvist att Iran inte får ha kärnvapen, som tycker att Lars Vilks får skylla sig själv när islamisterna jagar honom, medan däremot Jan Myrdal förtjänar respekt för sin förståelse av Pol Pot.”

Finns det någon levande person som uppfyller alla dessa fördomar från Dilsa Demirbag-Sten?

Sedan talar hon om att vikten att hålla en värdig debattivå, några rader efter att ha beskrivit sina meningsmotstådare så här:

”I själva verket är deras insatser för samhällsdebatten att jämföra med Bermudatriangelns betydelse för sjöfarten. Vi talar om svarta hål här, om negativ materia. Eller, om vi vill hämta en bild mera från markplanet, detta är den tankemässiga verksamhetens avfolkningsbygder, ett intellektuellt kalhygge, där bara buskvegetation och sly frodas.”

Fler citat 

 

Vem sätter etiketter, Dilsa Demirbag-Sten?

Den vanligtvis välformulerade Dilsa Demirbag-Sten avlossar i dag i DN en rejäl bomsalva mot kulturvänstern. 

Först anklagas ”otaliga skribenter” som ”ivrigt viftar med den röda flaggan” för att sätta etiketter och inte sklija mellan tyckande och tänkande.

Sedan sätter hon själv följande tyckar-etikett, utan något närmare tänkande, och buntar ihop alla med:

”Skribenter som inte tycker att man behöver bry sig om att kolla sina åsikter mot fakta och alternativa perspektiv. Som bara vill ha kvitto på att de är på den goda sidan, där alla är så överens om att kapitalism är fult, upplysning förtryckande och västvärlden roten till allt ont. Som tror att världen skulle ha varit bättre om USA förlorat det kalla kriget, och som fortfarande ser jämlikhet som en fråga om att göra de rika fattiga snarare än att göra de fattiga rika. Som går i varje demonstration mot Israel, men som aldrig kommer att utrusta något ”Ship to Syria”, som tycker det är orättvist att Iran inte får ha kärnvapen, som tycker att Lars Vilks får skylla sig själv när islamisterna jagar honom, medan däremot Jan Myrdal förtjänar respekt för sin förståelse av Pol Pot.”

Finns det någon levande person som uppfyller alla dessa fördomar från Dilsa Demirbag-Sten?

Sedan talar hon om att vikten att hålla en värdig debattivå, i några rader etffter att ha beskrivit sina meningsmotstådare så här:

”I själva verket är deras insatser för samhällsdebatten att jämföra med Bermudatriangelns betydelse för sjöfarten. Vi talar om svarta hål här, om negativ materia. Eller, om vi vill hämta en bild mera från markplanet, detta är den tankemässiga verksamhetens avfolkningsbygder, ett intellektuellt kalhygge, där bara buskvegetation och sly frodas.”

 

 

Vem sätter etiketter, Dilsa Demirbag-Sten?

Den vanligtvis välformulerade Dilsa Demirbag-Sten avlossar i dag i DN en rejäl bomsalva mot kulturvänstern. 

Först anklagas ”otaliga skribenter” som ”ivrigt viftar med den röda flaggan” för att sätta etiketter och inte sklija mellan tyckande och tänkande.

Sedan sätter hon själv följande tyckar-etikett, utan något närmare tänkande, och buntar ihop alla med:

”Skribenter som inte tycker att man behöver bry sig om att kolla sina åsikter mot fakta och alternativa perspektiv. Som bara vill ha kvitto på att de är på den goda sidan, där alla är så överens om att kapitalism är fult, upplysning förtryckande och västvärlden roten till allt ont. Som tror att världen skulle ha varit bättre om USA förlorat det kalla kriget, och som fortfarande ser jämlikhet som en fråga om att göra de rika fattiga snarare än att göra de fattiga rika. Som går i varje demonstration mot Israel, men som aldrig kommer att utrusta något ”Ship to Syria”, som tycker det är orättvist att Iran inte får ha kärnvapen, som tycker att Lars Vilks får skylla sig själv när islamisterna jagar honom, medan däremot Jan Myrdal förtjänar respekt för sin förståelse av Pol Pot.”

Finns det någon levande person som uppfyller alla dessa fördomar från Dilsa Demirbag-Sten?

Sedan talar hon om att viktig att hålla en värdig debattivå efter att ha beskrivit sina meningsmotstådare så här: