Enkelt – gör Vattenfall till statligt verk igen

I en debattartikel i SvD idag  skriver Annika Lundius, Svenskt Näringsliv, Magnus Hall, Holmen, och Jonas Abrahamsson, Eon att de är oroliga för basindustrins utveckling, framför allt energifrågan.

Lösningen är enkel – avbolagisera Vattenfall och gör det till ett icke-vinstdrivande statligt verk igen.

Vattenfall gjorde nyligen en kvartalsvinst16,5 miljarder (!) på en omsättning av 49 miljarder. Det ju en fantastisk siffra, pengar som man alltså pressat ur den svenska industrin och det svenska folket. Problemet är att Vattenfall har en skuld på 120 miljarder på grund av de vilda utlandsäventyren när bolaget skenade utan att staten satte ner foten. Har det någonsin genomförts en skadligare bolagisering i Sverige – eller i hela Europa?

Men eftersom ett återförande till ett statligt verk är emot ideologin (och försörjningen för Eon) hos debattartikelns författare så lär de väl inte förespråka den enkla lösningen.

Wolodarski gick i blöjor på 70-talet

Det blir lite märkligt när en ung politisk broiler som DN:s Peter Wolodarski, född 1978, ska raljera om ”70-talsdrömmar” och ”två förlorade decennier (70- och 80-talet)”. (DN idag)

Eftersom han gick i blöjor då har han nog inte så stora minnen från det decennium då Sverige hade sina bästa år och var det troligen mest humana samhället i världshistorien.

Åren från 1950 till 1973 räknas som en ekonomisk guldålder, inte bara i Sverige utan i hela den fria världen. Den kenyanska politiken med stat och näringsliv i effektiv samverkan åstadkom en stabil och kraftig BNP-ökning samtidigt som den sociala tryggheten och välfärdsstaten byggdes ut. Svenska folket hade både social trygghet och låg arbetslöshet, utan ”arbetslinje” som förnedrade sjuka och arbetslösa. Det var då Sverige blev ett anständigt samhälle.

Det som bröt denna långa uppgång var oljeblockaden som följde efter Yom Kippur-kriget i oktober 1973 och som orsakade en internationell lågkonjunktur. Oljekrisen varade i sex månader och efteråt hade priset på olja landat på en ökning med 300 procent – vad skulle en sådan situation ställa till med idag? 1979 kom en ny kris i samband med oroligheter i Iran och nu var oljan tio gånger dyrare än vid 70-talets början. Men trots de sämre åren i andra halvan av 70-talet så är perioden 1950-1980 klart mer framgångsrik i form av BNP-tillväxt och reallöner än den följande 30-års-perioden 1980-2010 som präglats av nyliberalism.

För att inte tala om hur mycket bättre det var vad det gällde social trygghet, skolresultat och framtidsoptimism.

Faktum är att en  undersökning från förra året visade att 70-talet var det decennium som nästan alla åldergrupper anser var det bästa att leva i, alla utom kategorin 18-35 som inte själva upplevt det. Till den kategorin kan vi väl räkna Wolodarski också.

(För en intressant diskussion om Keynes-eran i jämförelse med Friedmann-eran, se t ex Capitalism 4.0 av Anatole Kaletsky)

Intressant i Wolodarskis krönika är också att notera övergången från att klandra Juholts personliga egenskaper, till att hans fall plötsligt skulle handla om att hans politik var vänstervriden.

Frågan är vad i den som Wolodarski menar är omöjliga drömmar från 70-talet – är det  att man inte ska behöva drabbas av fattigdom om man blir sjuk? Eller är det att avregleringarna som gjorts ska bedömas efter vilken samhällsnytta de har gjort? Social trygghet och fungerande infrastruktur – är det ”vänsterretorik”? Bra att veta.