Alliansens välfärd utan trygghet

Hanne Kjöller skriver i DN om vänsterns problem eftersom satsningarna på välfärdstjänster aldrig varit större enligt en rapport från SKL,”Välfärdstjänsternas utveckling 1980-2012″.

De här siffrorna kan man säkert plocka isär och granska ur olika vinklar. Hur man än trollar med siffrorna är det ju tydligt att vissa saker nedprioriterats. Antalet vårdplatser har minskat, allt fler anhöriga pressas att bli hemvårdare åt familjemedlemmar, vården av psykiskt sjuka har i stort sett avskaffats och på BB råder ständig platsbrist, bara för att  nämna några saker som människor märker i sin vardag.

Men bortsett från det så är ett faktum att tryggheten aldrig varit mindre under den tidsperioden som undersökningen refererar till än vad den är nu. Det vill säga den ekonomiska tryggheten vid sjukdom eller arbetslöshet har aldrig varit mindre och utsattheten för den enskilde personen har aldrig varit större. Vägen till att hamna i fattigdom på grund av sjukdom eller arbetslöshet har aldrig varit kortare.

Detta är högerns problem – trygghet ingår inte i deras välfärd. Eller som Anna Dahlberg i Expressen skrev:

Alliansen har sedan 2006 gjort ett tydligt val. Den har prioriterat ner trygghetssystemen, vissa skulle säga slaktat den svenska modellen, för att ge plats för skattesänkningar.

Det är högern som ska frukta en välfärdsdebatt, inte vänstern. För svenska folket anser nog att trygghet ska ingå i välfärden.

Idiotiskt att amortera

SvD, SvD2, SvD3

Eftersom bostadspriserna nu i Stockholm är skyhöga,är det oftast helt omöjligt att amortera så mycket att det gör en märkbar skillnad på lånekostnaden under en rimlig tidsperiod. Om man amorterar 10.000 kronor i månaden – en helt orealistisk summa för de flesta – tar det trettio år att amortera ner en skuld på 3,6 miljoner. Vid den tiden är som regel barnen utflugna och man behöver pengarna mycket mindre än vid den tid man började amorteringen.

Att amortera är ett jättebra sparande, sägs det. Tvärtom, skulle jag säga. Viktigaste anledningen att ha ett sparande är att ha en trygghet för oförutsedda utgifter, till exempel om man blir sjuk eller arbetslös. Då gäller det att ha pengarna tillgängliga. Om man tror att man kan låna upp dem igen, eftersom låneutrymme i bostaden ökar ju mer man amorterar så får man tji. Bankerna lånar inte ut om du har för låg inkomst, vilket du sannolikt har vid arbetsöshet eller sjukdom – oavsett hur mycket säkerhet du har i bostaden.

Det här märkliga – att säkerheten knappt spelar någon roll längre – förmodar jag beror på att banker köper och säljer lån i stora paket, och att det är adminstrativt krångligt för dem att kräva in en säkerhet. Lånet kanske redan är sålt vidare och inbakat med andra som en säkerhet för mer riskfyllda affärer – det var ju så den stora finanskraschen kom till.

Det har våra pensionärer fått erfara, som inte får lån oavsett hur mycket säkerheter de har i sin bostad. Nej, har man möjlighet att spara en stor summa pengar är det mycket bättre att ha dem lätt tillgängliga på, så man inte behöver sälja sin bostad för att få ut dem.

Det mest skrattretande är det moraliska argumentet – ”har man lånat ska man betala tillbaka”. Nu är det inte samma sak att låna pengar av banken som att låna av sin mormor. Banken säljer pengar – pengar som de inte ens har. Banker har inga moraliska skrupler överhuvudtaget, de är vinstdrivna företag. Att de nu börjar tala om amorteringar är förmodligen för att en del av dem har svårt att klara de nya kapitaltäckningskraven. I själva verket görs bankernas förluster på riskfyllda spekulationer, kreditförlusterna på bostäder har historiskt varit minimala i Sverige.

Därför är fem procents inflation bättre än två procent:

Det vore sundare med ett inflationsmål på säg fem procent – åtminstone vad det gäller bostadsmarknaden. Här nedan följer ett räkneexempel där jag räknar med att inflation och löneökningar håller samma takt och jämför två procents inflation med fem procents inflation. Jag har också räknat med att bostadspriset styrs av att man väljer att lägga 25 rocent av sin inkomst på boendet vid inköpstillfället i bägge fallen.

Exempel inflation

2 procent
Realränta 2 procent
Ränta 4

300. 000  inkomst
25 procent av inkomsten läggs på boende
75000  kr år
Lån på 1.875 000
Amortering 100.000 4 år
Lån 1.775.000
Räntekostnad 71.000 år
Inkomst 324.729
Boende del av inkomst 21.86 procent

Ex 10 år 250.000 amortering

Lån 1.625.000
Räntekostnad år 65.000
365.698 inkomst
Boende vs inkomst 17,8 procent

5 procent

(Realränta 2 procent som ovan)

Ränta 7 procent
Lån på 1.072.000

Amortering 100.000 på 4 år
lån 972.000
Räntekostnad 68.040 per år
Inkomst 364.651
Boende del av inkomst
18,65 procent

Ex 10 år amortering 250.000
Lån på 822.000
Räntekostnad 57.540
Inkomst 468.667

Boende del av inkomst
12,3 procent.

Slutsats – skuldsättningen blir lägre, bostadskostnaden som del av inkomst minskar snabbare och det är mycket mer lönsamt att amortera i en ekonomi med med 5 procents inflation, jämfört med en ekonomi med 2 procents inflation. 

Myten om att hög A-kassa leder till hög arbetslöshet

Nu sprider allianspolitiker och borgerliga ledarsidor myten att forskning visar att att hög A-kassa leder till hög arbetslöshet.

Nu kan man ju direkt konstatera att det är empiriskt motbevisat – Sverige har haft många år med både både låg arbetslöshet och samtidigt mycket bättre A-kassa och sjukförsäkring än idag. På den gamla goda tiden, för ett antal decennier sen,  när vi fortfarande hade en rejäl social trygghet.

Men tillbaka till den dystra nutiden. 2009 publicerade TCO rapporten ”8 sanningar och myter om a-kassan”

Där kan vi bl a läsa:

I Employment Outlook (2007) har det ekonomiska samarbetsorganet OECD granskat nyare forskning om effekterna av en generös försäkring. OECD hävdar nu att ”generositet i arbetslöshetsersättningen inte har någon påvisbar effekt över tid på den ekonomiska tillväxten (BNP per capita)”. Resultaten ger därför OECD stöd för att säga att …” alla negativa effekter av arbetslöshetsersättningen på sysselsättningen upphävs (”is offset fully…”) genom de positiva effekter som arbetslöshetsersättningen har på den genomsnittliga produktiviteten.” Under de senaste åren har en mängd etablerade forskare kommit fram
till liknade slutsatser.
Det här är de två viktigaste skälen till en generös a-kassas positiva effekter:
• En mer generös arbetslöshetsförsäkring leder till en bättre matchning på arbetsmarknaden.
Den arbetslöse får då ekonomiska förutsättningar att söka efter ett lämpligt arbete som motsvarar utbildningsnivå och kompetens. Om ersättningen inte ger inkomsttrygghet kan den arbetslöse pressas till att ta första bästa jobb istället för första rätta jobb. Att så snabbt som möjligt tvinga de arbetslösa att ta ett ledigt jobb är inte optimalt för ekonomin.

Sedan har vi den faktor som faller bort i diskussionen. Vill vi ha ett samhälle där folks drivkrafter är rädsla? Rädsla för att arbetslöshet eller sjukdom ska leda till ekonomisk ruin?

DN har ett helt absurt exempel om en chef på en förskola skulle drabbas av en stroke skulle avstå från ett enklare arbete med dagisbarnen om hon fick för generös sjukersättning. DNs reflexion är att alltså att om en människa drabbas av något så traumatiskt som en stroke är att vi måste i första hand se till så hon inte smiter från att jobba.

Var har vi hamnat och vad hände med vårt goda samhälle?

Se t ex Expressen, AB, DN2, DN3

Livsfarligt cykelförslag

Tydligen har man ingenting lärt av det tragiska fiaskot med att låta fotgängare få obegränsat företräde vid övergångsställen vilket ökade antalet olyckor med 30 procent.

Ett förslag som lät bra i teorin misslyckades därför att det lett till att fotgängare inte längre kontrollerar om bilarna uppmärksammat dem, eller om de hinner bromsa. Ingen vågar backa från förslaget av prestigeskäl, det skulle ju kunna leda till en beskyllning om att man tycker bilar är viktigare än människor. Därför struntar man i det empiriska resultatet och under tiden blir mängder av människor påkörda i onödan.

Nu kommer kanske misstaget att göras om, men ännu värre, när cyklister föreslås få företräde när cykelvägarna korsar bilväg. Förutom att cyklister redan är de mest odisciplinerade och riskbenägna trafikanterna  så är de dessutom mycket snabbare än gångtrafikanterna. Det blir ännu svårare för bilisterna att hinna uppfatta faran. Det bådar inte väl för den framtida olycksstatistiken.

PS – ett förslag till utredaren Kent Johansson om han verkligen vill öka säkerheten för cyklister och inte bara plocka politiska poäng. Förbjud användandet av mobiltelefon när man cyklar i trafiken. Trot eller ej, men det ser man dagligen i rusningstrafiken på Stockholms mest trafikerade gator.

Nästa steg i NATO-konspirationen

Det finns uppenbarligen en klick militärer och försvarspolitiker som i det dolda försöker kringgå vårt demokratiska styrelseskick och mot folkets vilja ansluta oss till NATO, så att vi en dag ska vakna upp och finna anslutningen som ett fullbordat faktum, utan att vi förstått hur det gått till.

Det är ljuset av det man ska se insatserna i Afghanistan och Libyen, och de märkliga krigsspel man deltar i, där Sverige utan reservationer offrar hela sitt flygvapen i NATO-insatser, till de andra deltagarländernas förvåning.

Genom att satsa allt på flygvapnet och försumma resten av försvaret ordnar man en situation där Sverige inte kan försvaras utan NATOs hjälp, och svenska flyginsatser vid en kris i Baltikum skulle automatiskt dra in oss i en konfrontation.

De flesta svenskar anser nog att vi skulle stödja de baltiska länderna med alla möjliga politiska medel vid en konflikt, men hur många anser att vi skulle gå i krig med Ryssland? Kan vi be att få ett svar på hur de politiska partierna ställer sig, innan det är för sent.

Ska vi behöva bli kallsvettiga nästa gång en kris uppstår vid någon av Rysslands randstater?

Enkelt – gör Vattenfall till statligt verk igen

I en debattartikel i SvD idag  skriver Annika Lundius, Svenskt Näringsliv, Magnus Hall, Holmen, och Jonas Abrahamsson, Eon att de är oroliga för basindustrins utveckling, framför allt energifrågan.

Lösningen är enkel – avbolagisera Vattenfall och gör det till ett icke-vinstdrivande statligt verk igen.

Vattenfall gjorde nyligen en kvartalsvinst16,5 miljarder (!) på en omsättning av 49 miljarder. Det ju en fantastisk siffra, pengar som man alltså pressat ur den svenska industrin och det svenska folket. Problemet är att Vattenfall har en skuld på 120 miljarder på grund av de vilda utlandsäventyren när bolaget skenade utan att staten satte ner foten. Har det någonsin genomförts en skadligare bolagisering i Sverige – eller i hela Europa?

Men eftersom ett återförande till ett statligt verk är emot ideologin (och försörjningen för Eon) hos debattartikelns författare så lär de väl inte förespråka den enkla lösningen.

Wolodarski gick i blöjor på 70-talet

Det blir lite märkligt när en ung politisk broiler som DN:s Peter Wolodarski, född 1978, ska raljera om ”70-talsdrömmar” och ”två förlorade decennier (70- och 80-talet)”. (DN idag)

Eftersom han gick i blöjor då har han nog inte så stora minnen från det decennium då Sverige hade sina bästa år och var det troligen mest humana samhället i världshistorien.

Åren från 1950 till 1973 räknas som en ekonomisk guldålder, inte bara i Sverige utan i hela den fria världen. Den kenyanska politiken med stat och näringsliv i effektiv samverkan åstadkom en stabil och kraftig BNP-ökning samtidigt som den sociala tryggheten och välfärdsstaten byggdes ut. Svenska folket hade både social trygghet och låg arbetslöshet, utan ”arbetslinje” som förnedrade sjuka och arbetslösa. Det var då Sverige blev ett anständigt samhälle.

Det som bröt denna långa uppgång var oljeblockaden som följde efter Yom Kippur-kriget i oktober 1973 och som orsakade en internationell lågkonjunktur. Oljekrisen varade i sex månader och efteråt hade priset på olja landat på en ökning med 300 procent – vad skulle en sådan situation ställa till med idag? 1979 kom en ny kris i samband med oroligheter i Iran och nu var oljan tio gånger dyrare än vid 70-talets början. Men trots de sämre åren i andra halvan av 70-talet så är perioden 1950-1980 klart mer framgångsrik i form av BNP-tillväxt och reallöner än den följande 30-års-perioden 1980-2010 som präglats av nyliberalism.

För att inte tala om hur mycket bättre det var vad det gällde social trygghet, skolresultat och framtidsoptimism.

Faktum är att en  undersökning från förra året visade att 70-talet var det decennium som nästan alla åldergrupper anser var det bästa att leva i, alla utom kategorin 18-35 som inte själva upplevt det. Till den kategorin kan vi väl räkna Wolodarski också.

(För en intressant diskussion om Keynes-eran i jämförelse med Friedmann-eran, se t ex Capitalism 4.0 av Anatole Kaletsky)

Intressant i Wolodarskis krönika är också att notera övergången från att klandra Juholts personliga egenskaper, till att hans fall plötsligt skulle handla om att hans politik var vänstervriden.

Frågan är vad i den som Wolodarski menar är omöjliga drömmar från 70-talet – är det  att man inte ska behöva drabbas av fattigdom om man blir sjuk? Eller är det att avregleringarna som gjorts ska bedömas efter vilken samhällsnytta de har gjort? Social trygghet och fungerande infrastruktur – är det ”vänsterretorik”? Bra att veta.

Över två miljoner per jobb

I dag hittar vi en artikel i SvD vars andemening är att den sänkta restaurangmomsen varit lyckad eftersom tusentals nya jobb skapats.

Tittar vi så på matematiken så ser den ut så här:

14.500 nya jobb = 20 procent mer än förra året = 2.500 nya jobb

Kostnad för sänkt restaurangmoms = 5,4 miljarder kronor

5,4 miljarder dividerat med 2.500 jobb = 2,16 miljoner kronor per jobb

Är det ett lyckat resultat?

PS – tips om en bra krönika från Lars Calmfors i DN idag. Nu är det väl dags för en diskussion om att den sociala tryggheten har ett egenvärde som ett mål i sig. Calmfors skriver:

Regeringen bör kritiseras för att den i sin iver att öka sysselsättningen delvis glömt bort behovet av att ge männi­skor ett rimligt försäkringsskydd mot inkomstförluster. Sådant försäkringsskydd har blivit en restpost snarare än ett mål i sig. Reformerna av sjukförsäkringen har gjorts på ett så okänsligt sätt att många människor kommit i kläm.

Posten struntar i samhällsuppdraget – nu är det officiellt

I dagens SvD får vi ett klockrent exempel på varför viktiga samhällsfunktioner inte ska drivas som bolag. När de forna statliga verken blir bolagiserade hamnar samhällsnyttan genast i bakgrunden. Nu är det Postens produktionschef Peter Brännström, som svarar på kritiken som riktats mot honom för att han gett en reprimand till en brevbärare som skrivit en kritisk debattartikel.

Så här skriver Brännström:

”–I andra företag hade man säkert blivit avskedad om man hade riskerat affärerna för företaget. Det finns en ovana i Posten att se det som man enbart utför en samhällsgärning, men våra intäkter kommer från våra kunder.”

Att se postutdelning som en samhällsgärning är alltså en ovana. Nu glömmer Brännström, precis som Vattenfalls ledning gjorde, vem som är hans husbonde. Det är svenska folket, som är hans uppdragsgivare och ägare av Posten. Att uppdraget utförs i bolagsform är bara en driftsform.

Eftersom Postens ledning inte har klart för sig vilka prioriteringar som gäller är det snarare de som bör få en reprimand eller bytas ut. Fast ännu bättre vore att lösa upp fusionen med den danska posten, sedan lösa upp aktiebolaget, som uppenbarligen är en driftsform som är skadlig för samhällsnyttan, och återgå till ett statligt verk. Ni vet, som det var på den tiden då vi hade världens bästa Post.