Mordet på John F Kennedy – de som avfärdar konspiration gör det lätt för sig

Idag, 50 år efter skotten i Dallas,  är de svenska tidningarna fulla av artiklar om mordet på John F Kennedy. Nästan utan undantag avfärdar de konspirationsteorier som stolliga och hävdar att det är självklart att Oswald var ensam gärningsman.

Oftast bygger artiklarna på en enstaka välskriven bok som sakligt argumenterar för den ståndpunkten. Problemet är att det skrivits tusentals böcker om mordet, och det finns också gott om trovärdiga, väl underbyggda böcker som hävdar det motsatta – alltså att det måste funnits en konspiration. För att få en balanserad bild bör man ha läst några av de bästa böckerna från bägge lägren. Det som verkar vara ett mycket enkelt fall blir mer komplicerat ju mer man dyker ner i detaljerna.

Tvivlet att Oswald var ensam gärningsman väcktes på allvar när försvarsadvokaten Mark Lane beslöt sig för att undersöka hur han skulle ha försvarat Oswald . Han granskade utredningen och hittade mängder av brister, också bland de tekniska bevisen.

Några andra omstridda punkter.

Var verkligen Oswald kommunist som han utgav sig för? Han var marinsoldat och radaroperatör med mycket hög säkerhetsklassning och god vän med högerextremister inom CIA. När Oswald flyttade till Ryssland – var han avhoppare eller spion? När han flyttade hem ingick CIA och FBI-personer i hans närmaste krets. Castro-anhängare vägrade ha med honom att göra eftersom de pekade ut honom som CIA-provokatör.

Hur kunde Oswald veta en månad i förväg (när han sökte jobb på boklagret) att Kennedy skulle passera där? Det var inte bestämt att Kennedy skulle besöka Dallas, och färdvägen publicerades dagen före.

Motivet? Hotbilden mot Kennedy kom från höger, inte från vänster. Inför Kennedys besök i Dallas hetsade högerextrema organisationer, med många poliser bland medlemmarna, mot Kennedy som beskrevs som landsförrädare. Det amerikanska kommunistpartiet däremot ansåg att Kennedy var det bästa alternativet som president.

Själva skotten. Hur kunde Oswald skjuta så snabbt och så pricksäkert? Geväret hade kikarsikte och krävde en mantelrörelse så det måste riktas om för varje skott. Vid skjutprover klarade inte elitskyttar att göra om prestationen. Oswalds skicklighet förklarades av utredarna med att han var i ett ”psykotiskt” tillstånd när han sköt.

Eftersom man bara hittade tre patronhylsor vid geväret var det viktigt att skotten inte var fler än tre för att en andra skytt skulle kunna uteslutas. Detta är bakgrunden till den så kallade ”magiska kulan” som skulle bytt riktning och orsakat sammanlagt sju skottskador hos både Kennedy och guvernör Connally, för att senare hittas nästan oskadd vid sidan av guvernörens kropp på sjukhuset, som om den ramlat ut. Connally själv trodde aldrig på att han träffats av samma kula som Kennedy.

Det dödande skottet i Kennedys bakhuvud verkade vara en annan sorts kula, en stor bit av skallen sprängdes bort som om det vore en dumdum-kula.

Det första obduktionsteamet hävdade vid presskonferensen att skotthålet i Kennedys hals var ett ingångshål, vilket skulle betyda att det skottet kom framifrån. Därefter flyttades kroppen och det andra teamet hävdade att det var ett utgångshål. Kroppen vanställdes så mycket av obduktionerna att det senare var omöjligt att dra några slutsatser.

30-40 vittnen tyckte att skott kom från ett staket på en liten gräskulle snett framför kortegen och poliser rusade genast dit. Tidigare hade en falsk FBI-man avvisat folk från kullen. Tre ”luffare”, varav åtminstone två såg ganska vältränade och välklädda ut, greps men släpptes otroligt nog utan att man tog deras uppgifter. Några pressfotografer hann dock ta bilder.

Mordet på polismannen Tippit som Oswald först greps för. Nogranna tidsuppgifter baserade på att Oswalds hyresdam såg på nyheterna när han lämnade lägenheten och logg-uppgifter från när larmet från skjutningen kom in till ambulanscentralen visade Oswald inte skulle ha hunnit.

Varför sköt Ruby Oswald? Ruby, som hade förbindelser med både maffian och polisen, förklarade mordet med den osannolika motiveringen att en rättegång skulle vara plågsam för Jackie Kennedy.
Senare sade han att han skulle berätta sanningen om rättegången flyttades till Washington, vilket aldrig skedde.

Antalet mystiska dödsfall efteråt. Många vittnen och undersökande journalister avled under mystiska omständigheter efter mordet. När kongressen inledde en ny undersökning av mordet under 70-talet avled elva personer innan de hann vittna. Kongressens utredning kom fram till att det sköts fyra skott, baserat på akustiska inspelningar, alltså att det var två skyttar. Senare ifrågasattes bevisen av tekniska skäl, men frågetecken hänger kvar.

Vilka skulle ligga bakom en konspiration? En grupp som pekats ut är det team av CIA-agenter och maffia-medlemmar som bildades för att mörda Castro, och som såg Kennedys vägran att sätta in flygvapnet vid den misslyckade invasionen av Grisbukten som förräderi. Kennedy hade många fiender inom CIA, som vid den här tiden opererade mycket mer självständigt än idag och i många fall utan kontroll, som en stat i staten.

Media om Kennedymordet 22 november:  ABABABExpressenExpressenExpressenDNDNDNDNSvDSvDSvDSvDSvDSvD

Annonser

Nyliberala fiaskon överallt

Det nyliberala samhällsbyget med avregleringar, privatiseringar och bolagisering av verksamhet som fortfarande är statlig, börjar nu visa tecken på att krackelera. Nästan dagligen är det något i nyhetsflödet.

Som Jan Guillou skrev i Aftonbladet 17 november:

Att järnvägs­rälsen inte underhålls vid Sveriges mest belastade station i Stockholm beror på privatiseringar, för att ta ett exempel i smått. Vinst är viktigare än passagerares säkerhet.

Att säkerhetskontrollanterna var anställda av samma bolag som skötte underhållet ansåg inte SJ var något problem, till skillnad från vad man tyckte i England, där systemet avskaffades efter en svår tågolycka.

I går avslöjades i TV4 att Luftfartsverket, ett så kallat affärsverk, hemligstämplat brister i säkerheten – av konkurrensskäl. Konflikten mellan allmännytta och vinstintresse kan väl knappast bli tydligare? Inte ens tillsynsmyndigheten har fått rapporten.

Idag hittar vi följande i DN:

I en artikel på sid 10 i papperstidningen under vinjetten ”Inför EU-valet” kan man läsa följa intressanta stycke:

En annan fråga på jobbområdet som har hög prioritet för S är följderna av den inre marknaden, att exempelvis byggjobbare och lastbilschaufförer kommer till Sverige och arbetar för löner långt under den svenska nivån. Frågan är stor inom facket och anses ha bidragit till att många manliga LO-medlemmar lämnat Socialdemokraterna till förmån för Sverigedemokraterna.

Lönedumpning på grund av EU:s inre marknad kan alltså vara en förklaring till ökad främlingsfientlighet, i förlängningen ett hot mot demokratin och vårt parlamentariska system som kan lamslås av ett stort extremistparti.

På debattsidan anar man paniken som utlösts av kritiken mot New Public Management som framförts av bland annat Stefan Lövfén och tidigare Daniel Suhonens tankesmedja som ville avskaffa systemet helt och hållet. Det är det här systemet som ligger bakom många absurda inslag i vården – som att diagnoser sätts efter ersättningsgrad eller att vårdgivare hellre tar emot många lättbehandlade patienter än de med svåra sjukdomar – bara för att ta några exempel. Men det är också grunden för företagen som tjänar pengar på vård och skola – med andra ord ligger det enorma ekonomiska intressen i vågskålen.

Som på beställning – eller förmodligen på beställning – levereras moteld i form av en debattartikel undertecknad av Klas Eklund, samt Steven Kelman, ”professor i New Public Management”. Det skulle vara väldigt intressant att få reda på herrarnas artikelarvode och uppdragsgivare. I samband med Prime-skandalen fick man ett hum om nivåer. Svenskt Näringsliv betalade fyra miljoner för debattartiklar som skulle påverka socialdemokraterna med dold avsändare.

(PS – komik. Nätversionen av artikeln har uppdaterats för att författarnas fullständiga presentationer inte fick plats i papperstidningen, trots fyra tätskrivna rader var. Tydligen har någon hört av sig och krävt att allt ska med…Men som en av nätkommentarerna påpekade: ”Eklunds meritlista borde i detta sammanhang kompletteras med styrelseuppdraget i Magnora AB, fullblodsmoderaten Peje Emilssons maktbolag med kontroll över bl a friskolekoncernen Kunskapsskolan (delägare Investor) och Silver Life AB som vill ”skapa Sveriges mest eftertraktade livsboende genom att knyta samman hela kedjan boende – tjänster – vård/omsorg till en lösning”.

Sedan har vi skolfrågan. Baserat på ett seminarium anordnat av – hör och häpna – Friskolornas Riksförbund – utropar man rubriken ”Skolvalet mer succé än flopp”.

När man förgäves försöker hitta någon täckning för rubriken i skribenten Erik Helmerssons text hittar vi ”Succé eller flopp – vem vet? Forskningen är knapphändig och svaren besvärande få.” Visserligen skriver Helmersson senare utan att ge någon motivering ”effekterna av liberaliseringen är små men lutar åt det positiva” vilket känns mer som en förhoppning än ett faktum.

Rubriksättaren vet väl vilket lag han spelar för, och ville väl förbättra det magra positiva utfallet i artikeln, trots det synnerligen partiska sammanhanget.

Nog andas det en desperation över att att verkligheten avviker från idéerna över hela linjen.

Nej, Assar Lindbäck har haft fel i 30 år

”Assar Lindbäck har haft rätt i 50 år” är rubriken i en ledartikel idag i SvD som propagerar för marknadshyror med bakgrunden av Boverkets kontroversiella rapport.

Assar Lindbäck har en speciell status hos marknadstroende nyliberaler eftersom han en gång i tiden varit socialdemokrat.

Faktum är att det var en lärobok i nationalekonomi författad av Assar Lindbäck på 80-talet som gav mig insikten om hur ovetenskaplig nationalekonomi är, och på vilken lös grund den står. Bland annat skrev Assar Lindbäck att arbetsmarknaden är som vilken annan marknad som helst, och att det var det ekonomiska incitamentet som var människornas drivkraft på denna marknad.

Min omedelbara tanke var – var det det ekonomiska incitamentet som var huvudorsaken till att Assar Lindbäck blev professor i nationalekonomi – eller annorlunda uttryckt – hade han valt att bli bilförsäljare om lönen var högre?  Självklart är människors motiv bakom yrkesvalet mycket mer komplexa än bara vad man får i lönekuvertet. Det är bara ett exempel på hur nationalekonomi bygger på grovt förenklade antaganden som inte duger att beskriva komplicerade mänskliga beteenden. Det är en vetenskap som stått stilla sedan 1800-talet, då marknaden sågs i ett nästan religiöst ljus.

På SvD:s ledarredaktion är man troende. Släpp bara rodret och låt skutan driva så kommer marknaden att ordna allt till det bästa – också bostäder till alla.  Att hyrorna i Stockholm skulle öka med 70 procent och staten tvingas bygga ”social housings” – ungefär som ”The projects” i ”The Wire” – för alla de som inte klarar kreditkraven, är inget som bekymrar.

Till de tidigare nyliberala stridsropen ”Lägre löner!” och ”Mindre trygghet!” kan vi nu lägga: ”Högre hyror!”

Falsk bild av historien i DN

Historieförfalskning verkar vara på modet. Det är intressant att man i debatten numera ofta försöker framställa de tidiga liberalerna som vänner till de fattiga.

I DN idag beskrivs den skärpta fattiglagen i England 1834, som drevs igenom av den liberala Whig-regeringen, som ett socialt framsteg. I själva verket var det tvärtom – lagstiftarnas avsikt var att den enda hjälpen till fattiga skulle ges inom fattighusen (workhouses) som skulle göras så avskräckande som möjligt. Priset för att få hjälp i fattighuset var att ge upp sin identitet, självkänsla och sin familj. De intagna familjerna kläddes i fångliknande uniformer, män och kvinnor skildes åt, och hårdast av allt – barn från två års ålder skildes från föräldrarna. Utan föräldrarnas godkännande kunde de från sex-sjuårs-åldern säljas som ”lärlingar” till textilindustrin eller kolgruvorna. Tillvaron i fattighuset var som i ett fängelse med monotona, gärna förnedrande arbetsuppgifter, typ krossa sten eller dra runt ett kvarnhjul.  Avsikten var bokstavligen att skräcken för fattighuset skulle föras vidare från far till son.

Lagförslaget var inspirerad av nationalekonomerna – denna tid var deras politiska genombrott –  som ansåg att all hjälp till fattiga var skadligt för arbetsmoralen. De liberala whigs fick igenom lagen i underhuset, men de konservativa lorderna i överhuset ansåg att lagen var alldeles för grym och omänsklig, och kompromissen blev att ”outdoor relief” – bistånd utan tvång att skriva in sig på fattighuset, –skulle fortfarande vara tillåtet i vissa fall, men fattighusen förvandlades till de fängelselika byggnader som i folkmun döptes till ”bastiljer.” Sexhundra sådana byggdes på kort tid, från mindre storlekar som rymde några hundra fattiga, ända upp till monsterbyggnader som fattighuset i Liverpool som kunde hysa uppåt 5.000 intagna.

Det är vanligt att man försöker försköna de tidiga liberalernas insatser för de fattiga i England i industrialismen barndom, men sanningen är att det är en skamlig historia. Det är för övrigt här man hittar de ideologiska spåren till dagens nyliberala ”arbetslinje”, där man försöker straffa bort arbetslöshet och sjukfrånvaro.

Kjöller – numera även psykiatriker?

Visste faktiskt inte att Hanne Kjöller var psykiatriker. För det måste hon väl vara för att med pondus skriva följande angående psykisk sjukdom och sjukförsäkringen (DN idag).

I stället borde arbetsförmedlingen i många fall kopplas in från dag ett. Vila och kravlöshet är sällan någon bra bot mot ångest.

Tänk, jag trodde att det varierade från mycket fall till fall och att lämpligheten att arbeta eller vila borde avgöras av behandlande läkare. Men det behövs alltså inte eftersom Hanne redan fastslagit att vad som är bäst i de flesta fall.

Obama är inte Richard Nixon

När Obama anlände igår upplät Svenska Dagbladet första sidan och de viktigaste nyhetssidorna till påståendet att besöket i själva verket handlade om att stärka det militära samarbetet och få med Sverige i NATO. Med nästan komisk argumentering påpekade man att när Obama och de nordiska statsminstrarna möttes var det ”endast” två av länderna som inte var med i NATO – samma förhållande som rådit de senaste femtio åren kunde man ju tillägga. NATO-lobbyisterna i militären tycks ha en röd tråd till Svenska Dagbladet. Till förmodligen stor besvikelse fick denna fråga noll uppmärksamhet i media.

I TV-studion i går kunde vi också se Svenska Dagbladets Per Gudmundson. Han var den enda under hela dagens parad av tyckare som i diskussioner om Syrien-krisen tyckte att FN inte var något att ta hänsyn till – samma åsikt som konsekvent hävdas av tokhögern i USA. Till skillnad från exempelvis Fredrik Reinfeldt som på presskonferensen framhöll att för ett litet land som Sverige var det mycket viktigt att alla ingripanden i Syrien måsta ha FN-stöd.

Så idag skriver Per Gudmundson på ledarsidan att Obamas besök är ett bevis på att ”Nu är vi en normal och pålitlig demokrati. Det är historiskt.” Vi var alltså inte ”en normal och pålitlig demokrati” när socialdemokraterna styrde är väl vad Gudmundson försåtligt säger. ”Det har tagit många år att reparera skadorna från den period då Sverige var bannlyst från Vita huset och när våra utrikespolitiska ambitioner fokuserade på att bygga starka band till Mozambique, Nordvietnam och diverse så kallade befrielserörelser”, skriver Gudmundson.

Men Obama är inte Richard Nixon och USA terrorbombar inte en civil huvudstad eller försöker avlöva en regnskog med Agent Orange. Det skulle vara väldigt intressant att höra hur Per Gudmundson ser på Nixons Vietnam-politik.

Vad det gäller den demokratiska pålitligheten så är väl det största orosmolnet idag det dolda spel som bedrivs för att i strid med folkviljan trixa in Sverige i NATO. Är det värdigt ”en normal och pålitlig demokrati”?

Idiotiskt att amortera

SvD, SvD2, SvD3

Eftersom bostadspriserna nu i Stockholm är skyhöga,är det oftast helt omöjligt att amortera så mycket att det gör en märkbar skillnad på lånekostnaden under en rimlig tidsperiod. Om man amorterar 10.000 kronor i månaden – en helt orealistisk summa för de flesta – tar det trettio år att amortera ner en skuld på 3,6 miljoner. Vid den tiden är som regel barnen utflugna och man behöver pengarna mycket mindre än vid den tid man började amorteringen.

Att amortera är ett jättebra sparande, sägs det. Tvärtom, skulle jag säga. Viktigaste anledningen att ha ett sparande är att ha en trygghet för oförutsedda utgifter, till exempel om man blir sjuk eller arbetslös. Då gäller det att ha pengarna tillgängliga. Om man tror att man kan låna upp dem igen, eftersom låneutrymme i bostaden ökar ju mer man amorterar så får man tji. Bankerna lånar inte ut om du har för låg inkomst, vilket du sannolikt har vid arbetsöshet eller sjukdom – oavsett hur mycket säkerhet du har i bostaden.

Det här märkliga – att säkerheten knappt spelar någon roll längre – förmodar jag beror på att banker köper och säljer lån i stora paket, och att det är adminstrativt krångligt för dem att kräva in en säkerhet. Lånet kanske redan är sålt vidare och inbakat med andra som en säkerhet för mer riskfyllda affärer – det var ju så den stora finanskraschen kom till.

Det har våra pensionärer fått erfara, som inte får lån oavsett hur mycket säkerheter de har i sin bostad. Nej, har man möjlighet att spara en stor summa pengar är det mycket bättre att ha dem lätt tillgängliga på, så man inte behöver sälja sin bostad för att få ut dem.

Det mest skrattretande är det moraliska argumentet – ”har man lånat ska man betala tillbaka”. Nu är det inte samma sak att låna pengar av banken som att låna av sin mormor. Banken säljer pengar – pengar som de inte ens har. Banker har inga moraliska skrupler överhuvudtaget, de är vinstdrivna företag. Att de nu börjar tala om amorteringar är förmodligen för att en del av dem har svårt att klara de nya kapitaltäckningskraven. I själva verket görs bankernas förluster på riskfyllda spekulationer, kreditförlusterna på bostäder har historiskt varit minimala i Sverige.

Därför är fem procents inflation bättre än två procent:

Det vore sundare med ett inflationsmål på säg fem procent – åtminstone vad det gäller bostadsmarknaden. Här nedan följer ett räkneexempel där jag räknar med att inflation och löneökningar håller samma takt och jämför två procents inflation med fem procents inflation. Jag har också räknat med att bostadspriset styrs av att man väljer att lägga 25 rocent av sin inkomst på boendet vid inköpstillfället i bägge fallen.

Exempel inflation

2 procent
Realränta 2 procent
Ränta 4

300. 000  inkomst
25 procent av inkomsten läggs på boende
75000  kr år
Lån på 1.875 000
Amortering 100.000 4 år
Lån 1.775.000
Räntekostnad 71.000 år
Inkomst 324.729
Boende del av inkomst 21.86 procent

Ex 10 år 250.000 amortering

Lån 1.625.000
Räntekostnad år 65.000
365.698 inkomst
Boende vs inkomst 17,8 procent

5 procent

(Realränta 2 procent som ovan)

Ränta 7 procent
Lån på 1.072.000

Amortering 100.000 på 4 år
lån 972.000
Räntekostnad 68.040 per år
Inkomst 364.651
Boende del av inkomst
18,65 procent

Ex 10 år amortering 250.000
Lån på 822.000
Räntekostnad 57.540
Inkomst 468.667

Boende del av inkomst
12,3 procent.

Slutsats – skuldsättningen blir lägre, bostadskostnaden som del av inkomst minskar snabbare och det är mycket mer lönsamt att amortera i en ekonomi med med 5 procents inflation, jämfört med en ekonomi med 2 procents inflation. 

Myten om att hög A-kassa leder till hög arbetslöshet

Nu sprider allianspolitiker och borgerliga ledarsidor myten att forskning visar att att hög A-kassa leder till hög arbetslöshet.

Nu kan man ju direkt konstatera att det är empiriskt motbevisat – Sverige har haft många år med både både låg arbetslöshet och samtidigt mycket bättre A-kassa och sjukförsäkring än idag. På den gamla goda tiden, för ett antal decennier sen,  när vi fortfarande hade en rejäl social trygghet.

Men tillbaka till den dystra nutiden. 2009 publicerade TCO rapporten ”8 sanningar och myter om a-kassan”

Där kan vi bl a läsa:

I Employment Outlook (2007) har det ekonomiska samarbetsorganet OECD granskat nyare forskning om effekterna av en generös försäkring. OECD hävdar nu att ”generositet i arbetslöshetsersättningen inte har någon påvisbar effekt över tid på den ekonomiska tillväxten (BNP per capita)”. Resultaten ger därför OECD stöd för att säga att …” alla negativa effekter av arbetslöshetsersättningen på sysselsättningen upphävs (”is offset fully…”) genom de positiva effekter som arbetslöshetsersättningen har på den genomsnittliga produktiviteten.” Under de senaste åren har en mängd etablerade forskare kommit fram
till liknade slutsatser.
Det här är de två viktigaste skälen till en generös a-kassas positiva effekter:
• En mer generös arbetslöshetsförsäkring leder till en bättre matchning på arbetsmarknaden.
Den arbetslöse får då ekonomiska förutsättningar att söka efter ett lämpligt arbete som motsvarar utbildningsnivå och kompetens. Om ersättningen inte ger inkomsttrygghet kan den arbetslöse pressas till att ta första bästa jobb istället för första rätta jobb. Att så snabbt som möjligt tvinga de arbetslösa att ta ett ledigt jobb är inte optimalt för ekonomin.

Sedan har vi den faktor som faller bort i diskussionen. Vill vi ha ett samhälle där folks drivkrafter är rädsla? Rädsla för att arbetslöshet eller sjukdom ska leda till ekonomisk ruin?

DN har ett helt absurt exempel om en chef på en förskola skulle drabbas av en stroke skulle avstå från ett enklare arbete med dagisbarnen om hon fick för generös sjukersättning. DNs reflexion är att alltså att om en människa drabbas av något så traumatiskt som en stroke är att vi måste i första hand se till så hon inte smiter från att jobba.

Var har vi hamnat och vad hände med vårt goda samhälle?

Se t ex Expressen, AB, DN2, DN3

Livsfarligt cykelförslag

Tydligen har man ingenting lärt av det tragiska fiaskot med att låta fotgängare få obegränsat företräde vid övergångsställen vilket ökade antalet olyckor med 30 procent.

Ett förslag som lät bra i teorin misslyckades därför att det lett till att fotgängare inte längre kontrollerar om bilarna uppmärksammat dem, eller om de hinner bromsa. Ingen vågar backa från förslaget av prestigeskäl, det skulle ju kunna leda till en beskyllning om att man tycker bilar är viktigare än människor. Därför struntar man i det empiriska resultatet och under tiden blir mängder av människor påkörda i onödan.

Nu kommer kanske misstaget att göras om, men ännu värre, när cyklister föreslås få företräde när cykelvägarna korsar bilväg. Förutom att cyklister redan är de mest odisciplinerade och riskbenägna trafikanterna  så är de dessutom mycket snabbare än gångtrafikanterna. Det blir ännu svårare för bilisterna att hinna uppfatta faran. Det bådar inte väl för den framtida olycksstatistiken.

PS – ett förslag till utredaren Kent Johansson om han verkligen vill öka säkerheten för cyklister och inte bara plocka politiska poäng. Förbjud användandet av mobiltelefon när man cyklar i trafiken. Trot eller ej, men det ser man dagligen i rusningstrafiken på Stockholms mest trafikerade gator.

Nästa steg i NATO-konspirationen

Det finns uppenbarligen en klick militärer och försvarspolitiker som i det dolda försöker kringgå vårt demokratiska styrelseskick och mot folkets vilja ansluta oss till NATO, så att vi en dag ska vakna upp och finna anslutningen som ett fullbordat faktum, utan att vi förstått hur det gått till.

Det är ljuset av det man ska se insatserna i Afghanistan och Libyen, och de märkliga krigsspel man deltar i, där Sverige utan reservationer offrar hela sitt flygvapen i NATO-insatser, till de andra deltagarländernas förvåning.

Genom att satsa allt på flygvapnet och försumma resten av försvaret ordnar man en situation där Sverige inte kan försvaras utan NATOs hjälp, och svenska flyginsatser vid en kris i Baltikum skulle automatiskt dra in oss i en konfrontation.

De flesta svenskar anser nog att vi skulle stödja de baltiska länderna med alla möjliga politiska medel vid en konflikt, men hur många anser att vi skulle gå i krig med Ryssland? Kan vi be att få ett svar på hur de politiska partierna ställer sig, innan det är för sent.

Ska vi behöva bli kallsvettiga nästa gång en kris uppstår vid någon av Rysslands randstater?