Johan Norberg, f d Timbro-ideolog, har äntligen blivit insläppt i DN:s spalter. Tyvärr för honom vid en tidpunkt då ännu färre kan ta den enkelspåriga marknadsliberalism han predikar på allvar. Vad skriver han då? Att det är fel att rädda bankerna, man ska låta marknadens självläkande krafter verka. Nu är det ju så att man lät bankerna gå omkull under 30-tals depressionen med förfärande resultat och ansvariga politiker och ekonomer har dragit lärdom av detta och försöker en annan väg.
Slutklämmen på den långa artikeln är att man måste undvika ökad reglering av hedgefonder. Det vill säga att krav på kapitaltäcknig och kreditbetyg inte är bra för den finansiella stabiliteten (sic!).
Om man verkligen tror på marknadens förmåga att själv lära av sina misstag så borde man kanske gå ner på individnivå och se över den ödesdigra kombinationen bonus-gyllene fallskärm vilket gör att VD:ar och finanschefer i praktiken har allt att vinna och inget att förlora på ett oansvarigt risktagande.
- Kommentar
- Reblogga
-
Prenumerera
Prenumenerad
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
Robin Hood 
Guldmyntfoten var upphävd under 1:a världskriget och återupptogs på 1920-talet till samma kurs som föra 1:a världskriget, trots att priser och löner under 1920-talet var mycket högre än före.
Detta förklarar varför systemet ”skar” under 1930-talets början.
Den kris vi ser nu är dock av en annan karaktär.
Oavsett orsaken till den nuvarande krisen, kan inte världens regeringar tillåta en kollaps av betalningssystemen som skedde under 30-talet med panikartade ”bank runs”. 10.000 banker gick omkull under den depressionen.
Varför kan inte staten låta banker gå omkull?
Visst vore det problematiskt om alla svenska banker gick omkull, men om några skulle gå omkull skulle inte göra någon skada. Om Swedbank går omkull kan man alltid anlita Handelsbanken.
Tvärsom skulle vi få se en nyktrare bankmarknad och därigenom inte så ett frö till en ny kris. Norberg har helt rätt när han menar att ”krislindring” kan vara fröet till nästa kris.
Banker har tyvärr blivit till heliga kor, men borde vara underkastade samma hårda lagar som vilka andra företag som helst.
Därför att om Swedbank skulle gå omkull så skulle folk sannolikt plocka ut sina pengar från de andra bankerna och de skulle också gå omkull. Den kapitaltäckningen finns inte i systemet som kan motstå en allmän panik.
Där har du helt fel. Starka banker tjänar på att svaga går omkull. Däremot kan andra svaga banker gå omkull på grund av att andra svaga banker går omkull.
Dominoeffekten gör dock halt vid starka banker och går där i rakt motsatt riktning.
Och varför skulle det vara på något annat sätt?
Antag att ett bageri går omkull. Då innebär detta rimligen att övriga bagerier får mindre konkurrens och därför gör bättre affärer.
Samma sak gäller banker.
Hur vet du att jag har fel och att dominoeffekten gör halt? Uppenbarligen har världens finansministrar och riksbankschefer en annan uppfattning. Betalningssystemet bygger på förtroende eftersom pengar lånas vidare i ett extremt komplext system där alla länkar mer eller mindre är beroende av varandra. Om detta förtroende försvinner kan systemet rasa som ett korthus med oöverskådliga konsekvenser.
I Finansinspektionens gynnsammaste scenario för de närmaste åren, har de bästa bankerna, inklusive Handelsbanken, en kapitaltäckning på 10-12 procent. Hur långt det räcker om en panik skulle uppstå pga att storbank slår igen är det ingen som vet. När grannen inte får ut några pengar ur bankomaten när han ska handla mat så lär folk reagera.
Det går inte att förenkla detta till en liknelse med vanliga företag som t ex bagerier.
Begreppet kapitaltäckningsgrad är ointressant. Vad som räknas är bankens säkra fordringar minus bankens skulder. Överstiger mängden säkra fordringar med god marginal är banken utan tvekan solvent och då gör det inget om kapitaltäckningsgraden är låg.
Ja, du har rätt. Ytterst få begriper hur banksystemet fungerar och olyckligtvis arbetar inte det lilla fåtal som begriper banksystemets funktion för centralbanker eller regeringar.
Vad det anbelangar borde det inte finnas några centralbanker alls. De ställer nämligen till med en enorm skada. Insättningsgarantier borde heller inte finnas. Vad som behövs är ett system där guld utgör slutgiltigt betalningsmedel för skulder och där banker, företag och enskilda fritt emitterar skuldförbindelser.
Riskskygga individer får hålla sina besparingar i fysiskt guld.
Visst kan det uppstå recessioner och bankfallisemang också på en fri marknad, men så snart priser och löner fallit till en nivå där det blivit mycket lönsamt att bryta guld ökar de guldbrytande företagens kreditefterfrågan och utgifter.
På en fri marknad stabiliserar sig således konjunkturen helt automatiskt.
Den nakna sanningen är faktiskt den att det inte finns någon större skillnad mellan bagerier och banker.
Dessvärre har ett antal imbecilla ekonomer byggt upp en helt tankesystem som bygger på villfarelsen att det finns en fundamental skillnad mellan banker och andra företag. Någon sådan skillnad finns inte.
Konkurser fyller en mycket fundamental funktion på en fri marknad, eftersom ineffektiva företags användbara resurser tas till vara genom ett slags ”recycling-förfarande”. De ineffektiva delarna går däremot till ”soptippen”. Därför bör också banker låtas gå omkull.
Sedan är det sant att bankkonkurser inte sällan påverkar samhällets summa av utgifter i högre grad än andra konkurser.
Om man har en guldmyntfot är detta dock inget problem, eftersom fallande priser gör det mera lönande att bryta guld.
Problemet under 1920-talets slut och 1930-talets början var att guldkonvertibiliteten återupptogs till en alldeles för låg kurs. Det vill säga guldet var på tok för billigt i termer av andra varor.
Detta nödvändiggjorde en fruktansvärd prisdeflation, som endast antydningsvis kom till stånd. En kraftigare prisdeflation hade stabiliserat ekonomien.
Före 1:a världskriget var dock guldets köpkraft såpass hög att systemet hade tillräckligt god likviditet och ingen omfattande deflation var påkallad.
Det handlar om betalningssystemet, inte om bankerna som företag. Det är en kritisk samhällsfunktion som måste fungera, precis som energi, kommunikationer och distribution av mat.
För att kunna genomföra girala betalningar krävs dock endast att en bank är solvent.
Vidare kan man utan vidare anta att nya banker skulle grundas om alla tidigare banker gick omkull.
Det ligger vidare i sakens natur att företag och enskilda är intresserade av att få betalt, varför det är uppenbart att det alltid kommer att finnas företag som förmedlar betalningar.
Tron att staten måste ”rädda bankerna” därför att det annars skulle bli omöjligt att betala är därför minst sagt korkad och vad det anbelangar kan man i allra värsta fall skicka antingen sedlar eller rent av guldmynt med hjälp av kurirer.
Jag håller dock med om att detta inte är särskilt rationellt.
Om en eller flera storbanker samtidigt kräver in alla sina fodringar från husägare, privatpersoner och företag får det följdeffekter som leder till kaos och en kollaps av ekonomin. Livsmedelshamstring, våldsamma demonstrationer, plundring av butiker och galloperande prisökningar på livsnödvändiga varor är helt möjliga följder.
Jag är övertygad om att staten går in och tar över långt innan dess.
Men ingen vettig människa är så dum att han tror att det skulle ligga i bankernas intresse att kalla in alla lån.
Ingen vettig bank kallar heller in några lån annat än om den måste eller den inte litar på låntagaren.
Allmänheten rusar inte heller mot välskötta banker. Det finns åtminstone inga historiska belägg för att så skett.
2 av 3 amerikanska banker, som var solventa 1929, var 1933 fortfarande solventa. Alltså drabbade rusningarna svaga banker, men inte välskötta.
Jag menade att om en bank är solvent, dvs har fodringar som överstiger skulderna innebär det inte att det är självklart att den med kort varsel kan kräva in skulderna för att avhjälpa en likviditetsbrist eller en hotande konkurs. Därför har kapitaltäckningen en betydelse.
I teorien har du rätt, men i praktiken fel.
Det finns nämligen inga historiska belägg för att folk rusar mot i grunden sunda banker, men givetvis har du rätt såtillvida att det i händelse av en irrationell panik är bra att ha en rejäl kontantkassa.
Å andra sidan kan en i grunden sund bank med kort varsel låna upp kontanter och har heller inga svårigheter att få lån.
Varför skall man tvinga sunda banker att sitta på en stor kontantkassa? Borde det inte rimligen vara så att man lät marknadskrafterna avgöra vilka banker som behövde en stor kontantkassa och vilka som inte behövde det?
Mindre seriösa banker skulle givetvis av marknadaskrafterna tvingas hålla större kontantkassa, eftersom de skulle bedömas som mindre säkra.
Mera välskötta banker skulle inte behöva sitta på särskilt mycket kontanter då deras fordringar skulle betraktas som bergsäkra. Eftersom det är oekonomiskt att sitta på kontanter skulle detta på ett bra och naturligt sätt ge de försiktiga bankerna en bonus i förhållande till de oförsiktiga, vilket skulle gynna god banksed.
Hela tanken på meningslösa paniker som skulle försätta i grunden sunda banker i svårigheter är ingenting annat än ett hjärnspöke.
De som vill undvika alla risker kan dessutom låsa in kontanter i ett bankfack och på det viset göra sig oberoende av banker. Därför behövs ingen insättningsgaranti.
Har du förståelse för synpunkten att bankregleringar skapar incitament att vara oförsiktig och att detta är ett problem?
Inte bankregleringar, men bankstöd kan vara ett incitamentsproblem Men jag tror, liksom de flesta, att alternativet i detta läge är betydligt mer riskabelt. Man får se hur man löser detta på lång sikt, nu är det ett akut läge som man måste ta hand om först.
Kanske ska man ta bort bankstöd för alla privata banker och ha en statlig bank i botten som garanterar betalningssystemen.
Som mer problematiskt rent generellt angående risktagning tycker jag systemet med både bonus och fallskärm för ansvariga chefer är.
Jag tycker att det verkar vara en god idé med en statlig betalningsförmedling. Denna kan betala 0% ränta på alla konton, inte bedriva utlåning utan endast överföra medel från en person till en annan.
Vill jag föra över pengar till dig kontaktar jag den statliga banken och ger den i uppdrag att föra över en viss summa till ditt konto och så länge jag har motsvarande belopp på mitt konto är allt i sin ordning. Mitt kontonummer kan vara mitt personnummer och ditt kontonummer ditt personnummer.
Den statliga banken skall endast godta kontant inbetalning, men har man behållning på sitt konto skall man avgiftsfritt kunna överföra medel till någon annan som har ett konto i den statliga banken. Den statliga banken skall alltså inte delta i bankernas clearingsystem och man skall inte kunna överföra medel från ett konto i den statliga banken till ett konto i en privat bank. I så fall måste man ta ut kontanter från den statliga banken för att därefter transportera sedlarna till en privat bank. En annan möjlighet är att de privata bankerna öppnar konton hos den statliga banken. Däremot får under inga omständigheter den statliga banken ha något konto i en privat bank då ju en sådan kan gå omkull och också skall tillåtas gå omkull.
Den statliga banken skall vidare hålla 100% kontantreserv gentemot alla konton och måste därför subventioneras av staten för att bestrida sina utgifter. Den statliga banken skall heller inte få låna pengar av någon. Måhända kunde riksbanken ge ut speciella sedlar med en valör på en miljon kronor endast avsedda för den statliga bankens reservhållning. Alla kontobehållningar skall dessutom anges i hela krontal.
Konton i den statliga banken skall vara bergsäkra och garanteras av staten. Överföring från ett konto från ett annat skall anses vara likställt med att överräcka lagligt betalningsmedel.
De privata bankerna skall däremot tillåtas gå omkull bäst de vill.
Jag tycker att detta vore mycket bättre än vårt nuvarande system, eftersom de privata bankerna i så fall kunde ses som vilka andra företag som helst.
Eftersom de privata bankerna vore i ett visst underläge gentemot den statliga banken vore det dessutom så att de privata bankerna skulle vara tvungna att betala anständig ränta för att inte förlora kunder till den statliga banken.
Den statliga banken skall ha minst ett kontor i varje svensk kommun i vilket kontanter betalas in och ut. Alla statliga utebetalningar skall expedieras av den statliga banken.
Således kommer statsanställdas löner, pensioner, sjukpenning och annat alltid att betalas ut via den statliga banken.