Trotsigt Vattenfall visar att bolagisering var misstag

”Business as usual” var kontentan av Vattenfalls presskonferens om VD-bytet (t ex DN, SvD, Expressen). Inga fel hade begåtts, färdriktningen fortsätter, kritiken avfärdas som ett kommunikationsproblem. Det är uppenbart att regeringen inte förmår att kontrollera eller styra Vattenfall. Nackdelarna med bolagisering av samhällsviktig verksamhet framstår allt tydligare.

Annonser

Skandalen Vattenfall och den krympande demokratin

Skandalen Vattenfall visar det många blundat för – att en bolagisering av viktig infrastruktur är en fara för demokratin. Svensk miljö- och energipolitik har inte drivits av regeringen, den har drivits av Vattenfall. Detta är själva kärnfrågan. Maud Olofssons uttalande där hon kritiserar Vattenfall för ”bristande lönsamhet” och ”skadat varumärke” är rökridåer, ett ekonomispråk som skyler över att det faktiskt är en konflikt mellan lönsamhetstänkande och miljöhänsyn. Det är inte brist på lönsamhet som är problemet när Tyskland, Europas största land och tillika borgerligt styrt, beklagar sig på regeringsnivå över Vattenfalls framfart. Fredrik Reinfeldt görs till åtlöje när han ska försöka få EU, USA och resten av världens länder anta en ansvarsfull miljöpolitik, samtidigt som vårt statliga energibolag löper amok, till synes utan politisk kontroll.

Statskupp av Vattenfall

Ja, Vattenfall försöker inte ta över den politiska makten, men bolaget försöker ignorera den. När man planerar en kuppartad utförsäljning av det svenska elnätet (se t ex DN, SvD, AB), för att investera i utländsk kärnkraft är utmaningen så grov mot de folkvalda politikerna och i förlängningen hela vårt demokratiska system att det är ofattbart att Maud Olofsson inte gett ledningen för företaget sparken direkt. Det är inte första gången Vattenfall provocerar med sin självsvåldighet, men de har blivit allt fräckare och nu har de gått över en gräns. Nu måste Maud Olofsson visa att vi är herrar i vårt eget hus, att staten bestämmer över sina företag.
Sedan är det väl dags att utreda riskerna med bolagisering av samhällsviktiga funktioner. Som exemplet Vattenfall visar kan det leda till att de forna statliga verken följer en egen agenda och struntar i samhällsansvaret. Ledningen ser väl en hägrande privatisering och egen ekonomisk vinning framför sig. En risk att ta på allvar.

Floskler och förenklingar…

…är vad Jonny Munkhammar, moderat riksdagskandidat, bjuder på i Aftonbladet Debatt idag, när han går till angrepp mot Michael Moores film ”Capitalism, a love story”. Munkhammars lovsång till oreglerad kapitalism präglas av den förenklade världsbild som är så vanlig hos de mest övertygade, vare sig det gäller ideologier eller religion.
Låt oss granska några påståenden lite närmare. Exempelvis att roten till allt ekonomiskt ont är politikers regleringar av marknaden och kapitalismen. Här har vi förstås ett outtalat demokratiförakt, politikerna är ju i allmänhet folkvalda och det finns en anledning till regleringar – detta bespottade begrepp hos nyliberaler.
Självklart är ett samhälle byggt på regleringar i alla dess former. Vi har regler och lagar kring allt möjligt. Vi får inte misshandla grannen och vi får inte köra i 150 kilometer i timmen utanför ett dagis. Och vi får inte sälja sprit till barn, vapen till brottslingar eller fiska upp all torsk. Dessa senare exempel är alltså reglering av ekonomisk verksamhet. För att gå vidare på temat, företag får inte ge vilseledande ekonomisk information till investerare och banker får inte ta hemliga risker med sparares pengar. De flesta sunt tänkande människor förstår att regleringar är ett måste – frågan är bara hur mycket regleringar som behövs. Nu har världens ekonomiska makthavare och regeringar enhälligt gjort bedömningen att den ekonomiska avregleringen gått för långt och lett till oacceptabla risker för världens finansiella system. Det är svårt att acceptera för vissa nyliberaler eftersom det skakar deras världsbild.
Låta hos hoppa till nästa klyscha. Den om den föregivet enorma ekonomiska tillväxt som skett de senaste 30 åren tack vare den allt mer avreglerade kapitalismen. Men hur rika har vi egentligen blivit? Vi kan köpa billig hemelektronik från Kina, men vi har inte längre råd med den sociala trygghet som var en självklarhet för 30 år sedan.
Vi bygger inte längre ett gott samhälle, vi rustar ner. Det är svårt att se hur det går ihop med den framgångssaga för den avreglerade kapitalismen Jonny Munkhammar försöker berätta.
Löntagarnas andel av företagens vinster är på historiskt låga nivåer. Vad som ofta glöms i diskussionen är att teknologins utveckling och hur lite av dessa enorma effektivitetsvinster som sipprat ner till vanligt folk. Ökningen av reallöner och levnadsstandard de senaste årtiondena är förbluffande liten med tanke på den teknologiska utveckling som skett. Medianinkomsten för ett hushåll i USA har endast stigit med 7 procent på de senaste 18 åren. I själva verket var reallöneutvecklingen i Sverige betydligt bättre och stabilare när vi hade en mer reglerad ekonomi under 1950-1980 än under de senaste trettio åren som gått i avregleringens tecken (se t ex SCB:s uppgifter här).

DN gillar förnedring

Förr i tiden stod DN för en humanistisk liberalism. Men det nya gardet ledarskribenter utmärks knappast av någon empatisk förmåga. Nu senast var det Malin Siwe som i dagens DN försvarar SJs förnedringsjippo på Wallmans salonger. Unga arbetssökande placeras i rampljuset där de i en skräckversion av ”Idol” ska läsa meddelanden och på tre minuter övertyga juryn om att just de ska få jobb. Att facket tycker det är ett kränkande och förnedrande sätt att söka ett seriöst jobb ger hon inte mycket för.
Så nu när DN ska skära bort ett 30-tal anställda väntar vi bara på följande:
Ledningen hyr in Wallmans salonger, klär upp sig i galakläder och sätter sig till bords. De anställda journalisterna får tre minuter var i strålkastarljuset för att övertyga juryn om varför just de ska behålla jobbet framför deras kollegor. Att framföra en liten dikt eller trudelutt som visar på formuleringsförmåga kan ge pluspoäng. Kanske kan man sälja biljetter till allmänheten och slå lite mynt av det hela.